”Life is short – have an affair”

OTROHET, ämnet som kan stötas och blötas i oändlighet – idag skriver vi om den andra i raden av internationella otrohetsdejtingsajter som nu kommit till Sverige.
Vi pratade om det här om dagen, när Helena varit och gjort intervjun. Om otrohet alltså, som fenomen. ”Om det inte fanns alkohol så skulle 95% av alla snedsteg inte äga rum” var det någon som sa då. Jag har nog också tänkt att så måste det ju vara.

Men att det finns sådana här sajter, att ett företag – eller till och med flera, kan livnära sig på någon slags organiserad och planerad otrohet, är väl ett tecken på att så inte är fallet. Jag undrar bara så innerligt vem som registrerar sig på en sådan sajt, medvetet letar efter ett prassel och lägger både tid och pengar på att aktivt söka en affär – och ändå kan försvara (om än bara för sig själv) att hon/han stannar i sitt förhållande?

Samtal med Ben, klockan 01.16

”I Sverige raggar inte tjejer på krogen.”
”Som om killarna gör det?”
”Det vet jag inte, jag vet bara att jag kan stå i ett hörn på Berns och suga på en drink varenda fredag-lördag och det händer fan ingenting.”
”Och så åker du utomlands och då..?”
”Oh, hello, you are very good looking! De bara kommer fram! Så var det i USA, och i Indien, och…”
”Så amerikanskor och indiskor är bättre på att ragga på krogen?”
”Nej alltså det kan vara svenskor också. På semester, de raggar när de är i andra länder men inte hemma.”
”Mhm. Jag upplever inte att killar raggar särskilt mycket här hemma heller.”
”Nä. Jag vete fan hur folk får till det egentligen.”

Ännu en lördag, ännu en trettioårsfest. Bästa V fyller år och hon har hunnit bli mamma och husägare och jag och Karin laddar hela vägen dit och när vi ramlar in i hallen är vi inte alls först som vi trodde utan omgivna av massa fina människor som det var alldeles för länge sedan vi såg. En har tatuerat in en kvinna som ömt håller i en varmkorv och en öl, en annan har börjat på nytt jobb med stilig titel, en tredje vågar äntligen erkänna att han är ihop, på riktigt. Och så skålar vi och äter och dansar och pratar relationer, precis som vanligt.

turister.jpg

”Okej, ett museum till älskling, sen drar vi ut och raggar.” – Håller ni med Ben; är vi mer flirtbenägna utanför landets gränser?

Hur träffades ni?

Vi har skrivit om flaskposter som seglade rätt, en kvinna som blev kär i ambulansföraren när hennes dotter blev sjuk, par som åkte samma buss varje morgon i åratal innan en av dem fick ändan ur och grannar som fått ihop det tvärs över gatan. Men det måste finnas så många fler historier om kärleksmöten. Hur träffades ni? Eller kan ni tipsa om par som har ett udda möte i sin historia? Här eller på mejl.

”Sen köper du hår mos”

Skönhetstips på relationsbloggen: Lillasyster var före sin tid när det kommer till modellskola à la Top model, det fattar man ju direkt när man hittar den här gamla checklistan från sent 80-tal i en skrivbordslåda.

lappen.jpg

Vänner, med förmåner

”Det är klart jag inte kan bli kär i henne, hon är min äldsta kompis” eller ”Jo, jag gillar dig men jag är inte förhållandetypen..” Vänner med förmåner är hett just nu. Åtminstone på bio. Nyligen hade Love and other drugs med Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal premiär i Sverige. I USA premiärvisades No strings attached med Ashton Kutcher och Natalie Portman (underbara Natalie!) för ett par dagar sen, och i sommar kommer tydligen Friends with benefits med Justin Timberlake och Mila Kunis i huvudrollerna. Och åtminstone i de två förstnämnda är det tjejen som är keep-it-casual-förespråkaren och killen som faller handlöst (först).

Vad beror det här på, just nu? Inte kan det vara en protest mot kärnfamiljshetsen, eftersom de flesta sådana filmer brukar sluta med att ”den svåre” ger efter för sina stormande känslor och släpper på principer och paret gifter sig i en trädgård bland alla sina vänner. Och vad tänker ni om det där? Funkar det eller slutar det alltid med att någon blir kär (läs: sårad)? Skulle ni vilja ha den sortens förhållande?

Vela eller inte vela, det är frågan

Att vela är att hela tiden stå med ena benet utanför.
Ena benet i charkdisken och det andra i pizzerian eller ena benet i ett förhållande och det andra i det potentiellt grönare gräset utanför.
Det förstnämnda velandet kan visserligen göra en galen i längden, oavsett om det är en själv eller ens tjej/kille som middagsvelar, inredningsvelar eller semestervelar.
Men det andra är mycket värre.
Att vela kring sitt förhållande är att långsamt men utstuderat gräva sin relationsgrav (och du kommer inte ens vilja kasta en ros på kistan när det väl är dags för du kommer vara så less på de utdragna slutscenerna).
För om du velar är du inte där, du ger inte allt. Och så länge du står och väger för och emot och funderar på att hoppa över staketet och tänker ”är det här tillräckligt bra?” så nej, då är det inte så bra som det skulle kunna bli.
Du drar ner det genom att inte våga satsa.
Så välj. Antingen går du, om du inte kommer förbi ditt velande, eller så stannar du för att du väljer det och då är du skyldig både dig och honom/henne ett ärligt försök. En satsning.
Det är svårt att ta beslut ibland, svårt att veta. Men man kan träna, man kan fatta ett beslut och inse att väldigt få beslut här i livet är skrivna i sten – blir det fel så väljer man om. Det gäller både middagsmat och samboskap.

Här, ta min mobil, ringer dig sen!

ragga.jpg

Sista timmen på jobbdagen, mejlen är ur funktion och allt viktigt är avklarat. Jag förirrar mig bland relationssajter på nätet och börjar strax därpå slentriangoogla raggningsrepliker. Spaning: FOLK ÄR KREATIVA för det mesta. Och galna/modiga/äckliga ibland. Det här är idioti: Spela dum. Som i förslaget Ramla in i honom, ta emot dig med båda händerna mot hans bröst och utropa ”oj, det är som att ramla in i vägg”. Eller Fråga motorcykelsnubben som sitter bredvid dig (va?) om han kan berätta historien bakom sin ashäftiga tatuering.

Men klassikerna är ändå lite fina. Skulle jag kunna få låna din mobil? Jag lovade mamma att ringa när jag blivit kär. Eller Tror du på kärlek vid första ögonkastet, eller ska jag gå förbi en gång till? Eller den här! Jag är egentligen inte så här lång, jag sitter på min plånbok.

Vad är den värsta eller bästa raggningsreplik ni har hört? Har ni några egna?

Om pauser eller att kämpa tills man stupar

”Vi tog en paus men nu försöker vi igen.”
”Vi gjorde slut men så insåg jag att det är honom jag vill vara med, så vi kör.”
”Vi tog en paus men det var så jävla ensamt så jag ger det en chans till.”

På trettioårsfesten är det många som är just där, runt trettio, och som funderat många långa timmar på sina förhållanden. Kanske en åldersgrej, en plötslig fixering vid att man nått ”det stora valet” som inte får bli fel. ”Hur vet man att det är rätt då” undrar vi högt för hundrade gången där vi sitter på golvet runt soffbordet och snurrar på drinkpinnar i halvfulla glas. Efter varje mening, eller som inledning till allt som sägs, slängs det in ett ”jag vet att det är en klichée men…” eftersom det här är saker vi pratat om otaliga gånger förut och sannolikt inte kommer finna nya svar på denna sena kväll i januari.

Men vad tror ni, håller för många ihop för trygghetens skull? Skulle fler må bra av att göra slut – eller är det tvärtom så att folk borde kämpa mer, att de ger upp för lätt? Hur vet man när det är rätt?