”Diska, annars gör jag slut”

Kvinnor tröttnar på äktenskapet tidigare än män. Varför? För att de får sköta om relation och hem medan deras bekväma bättre hälft softar på soffan. Nej, det tror jag inte på. Att påstå att tjejer undantagslöst sköter markservicen under sammanbiten tystnad – och vårdar romantiken med ömma ensamma händer – och killar inte ens märker av det förrän hon vill skiljas är att idiotförklara både kvinnor, män och deras förmåga att kommunicera. Men hur extremt hårdraget det än är så är det någonstans lite intressant – fast jag tror att det ofta handlar mer om osäkerhet. För generellt, och då menar jag extremt generellt och om man tittar på kompisars och bekantas förhållanden, så kanske man kan se att killar överlag är mer bekväma i sina relationer. Att tjejer har en tendens att bli oroliga när allt inte är hundra – att de (okej, vi) kanske ifrågasätter förhållandet tidigare, ibland alldeles för tidigt? Av rädsla för att låta saker bara vara som de är – ibland bra, ibland sämre. Varför är det så?

Och när vi ändå pratar om det, jag skulle vilja fråga er om gnäll, denna romantik- och stämningsdödare som ju ibland – tyvärr – är helt nödvändig. För om det nu är så som artikeln/forskarna påstår, att kvinnor sköter rubbet i några år och sedan tröttnar för att de inser att deras män inte kommer på tanken att hjälpa till – varför säger de inte till? Och vad är det för killar de har valt? Nej, jag förstår att man inte vill vara en tjatskata som dagligen påpekar brister och problem och ”du borde” och ”varför har du inte”, men om man nu stör sig så mycket på någonting att man faktiskt överväger en rymning eller en abrupt skilsmässa kanske man ska testa att uttrycka sina känslor och sin irritation som ett första steg? Personligen skulle jag föredra ett ”kan inte du ta hand om disken ikväll älskling” framför ”du hjälper ju aldrig till, jag drar”.

Olle & Fanny #2

Med varsin öl i handen landade de på rödmålade köksstolar och han fäste återigen sin uppmärksamma blick i hennes. Hon visste att det fick henne att rodna men hon kunde inte ha brytt sig mindre.
”Du då Olle, vad gör du? Vad gör dig glad, vad drömmer du om?”
”Jag bygger saker åt folk, och drömmer om att få göra det lite mer åt mig själv. Ett torp kanske, eller fixa till en risig gammal lägenhet i stan. Min gitarr gör mig glad och jag drömmer om en segelbåt.”
”En båt. Vi är lika du och jag.”
”Det var precis vad jag hade på känn, Fanny.”
Han höjde sin Tuborg mot henne i en skål.
”För likheter, jag är säker på att det finns fler.”
Någon halvtimme senare ramlade hans kompisar in på festen, kramade henne som om hon vore någon de kände, skålade med Olle, fyllde kylen med öl, bjöd frikostigt på cigaretter och virvlade vidare in i lägenheten med orden ”vi hänger på balkongen, säg till om ni drar.”
Kvar satt Olle och Fanny och fyllde i varandras drömmar, konstruerade nya, lirkade i varandras historier, droppade anekdoter, ritade kartor över platser de tyckte om och skålade för varenda en i den rad av likheter de upptäckte.
Folk kom och gick i köket, människor stod lutade över deras bord och rökte ut genom fönstret, ett annat gäng skrattade åt brats‐imitationer och ölvaskning i diskhon men hon och han som satt vid bordet tittade mest på varandra. Strax före ett började festdeltagarna droppa av, många på väg vidare ut i Södernatten, några få överförfriskade antagligen siktandes på sängen. Olle tog hennes hand över bordet.
”Ska vi rulla?”
”Du och jag?”
”Du och jag Fanny! Ska vi gå och fika?”
”Det vill jag.”
”Säg något nattöppet?”
”Seven‐eleven, vid Långholmsgatan? Jag bor där intill.”
”Hornstull…” Han funderade en sekund. ”Ska vi ta en bulle?”
Hon tittade ner på sina en gång vita Converse och mindes det kyliga duggregnet hon trotsat några timmar tidigare. Men ändå, det var ju nästan vår, och en bil går alldeles för fort när man egentligen bara vill att tiden ska stå still.
Hon skakade på huvudet.
”Ingen taxi. Vi går.”
Klockan var nästan ett när de lämnade lägenheten intill Medborgarplatsen och gick över Götgatsbacken i riktning mot Hornstull. Höstregnet smattrade mot gågatan, reflekterades i skyltljusen från butikerna och retades med frisyrerna på rökarna som envist letat sig ut från Ljunggrens och de andra barerna på krönet.
De gick på insidan av upphöjningarna i Hornsgatan, där det känns som att gå på en bro fast man bara är på en avsats. Olle mätte järnräcket som löpte längs med kanten med blicken.
”Du vet hänglåsen på Västerbron?”
Han viftade med sin lediga arm åt ett håll som skulle kunna vara västerut. Den andra höll han om hennes axlar.
”Jag tycker om dem”, svarade hon.
”Vi hänger ett eget här. Det här är ju nästan som en bro.”
På Västerbron hängde låsen kring en av pelarna i broräcket nästan mitt på krönet. Små, stora, målade, märkta med initialer eller små kärleksord. Olle rotade i sina fickor men hittade bara en kulspetspenna och en trasig åkremsa.
”Har du något?”
”Tss, fråga hellre vad jag inte har.”
Hon sjönk ner på huk och böjde sig över den stora svarta axelväskan på den fuktiga asfalten. Anteckningsbok, sminkväska, nycklar, hårspray, extra nylonstrumpor, en mandarin. Med spelad eftertanke gav hon honom en nyckelbricka i plast från sin stora vaktmästarlika nyckelknippa. Han tog nyckelbrickan, lossade på den lilla lapp som sedan innan bar texten ”Källaren”, skrev något på baksidan och satte in den i plastbehållaren igen. Sedan drog han ur sitt ena skosnöre och knöt fast den runt räcket.
Den gröna nyckelbrickan hängde i skosnöret likt ett smycke, en berlock runt en hals av järn. Hon lutade sig fram för att se vad han skrivit.
”Plötsligt händer det. F & O” läste hon högt.
Han log igen och hon fick lite svindel.
”Kom Fanny, vi behöver den där fikan nu.”

Onsdagen då det plötsligt vände

Det är så kallt ute. Så kallt att man blir fan förbannad, som Micke skulle ha sagt.
Vi hade bestämt oss för att gå Kungsholmen runt, Elin och jag, men både vi och hunden drabbas av frostskador redan innan vi lämnat min gata så vi hoppar in i hennes vuxenpoängskombi som hon lånat från jobbet, öser på med värme och kör Tranebergsbron västerut i stället.

Vi ska hämta min bil som oväntat återuppstått (hurra!) på en verkstad i Hässelby och vi har gett oss tusan på att hitta till Läkarmissionens loppis i Vinsta för vi är i vanlig ordning i skriande ”behov” av mässingljusstakar, konstiga ramar och udda glasfat. Hunden somnar tvärs över handbromsen och vi pratar oavbrutet hela Drottningholms- och Bergslagsvägen, om hennes födelsedagsmiddag på lördag, om RELATIONER för det gör vi alltid (”tjejer pratar bara om tamponger och hästar” brukar S säga när han inte vill ta en öl med oss men han glömmer att vi pratar vansinnigt mycket om kärlek och relationer också) och jobb och om allt som hänt sedan vi sågs sist. Vi shoppar en bok om Glenn Hysén för tio kronor och klämmer lystet på en buteljgrön fåtölj som agerar skyltexemplar ute i snöblasket utanför loppisen.

Sedan äter vi kanelbullar och dricker chaité till middag bara för att vi kan och jag fånler hela vägen hem för att jag tror minsann att jag just bytt till vår-läge, mitt i sjuttonminusgradershelvetet bytte jag och nu känns allt bara lättare och ljusare och förväntansfullt och nästa vecka har jag vårfest och då ska jag sprida den här ljuvliga smittan bäst jag kan. Har ni någon bra vårmusik på lager?

bordet.jpg

Sedan hittade vi det här bordet och då visste vi att det var dags att gå hem.

Om att stanna eller gå

Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.
Det finns de som håller ut och kämpar för omgivningens skull, kanske barnens eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.
Det finns också de som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ”tar kärnfamiljen tillbaka”, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst 21 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister. Vi som är uppvuxna med, nästan marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ”nöja dig” i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ”perfekt” på alla nivåer för att det ska vara ”värt det”?

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ”nöja sig”. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare?

Olle & Fanny #1

”Äntligen! Kom du precis?”
Frågan kom innan hon ens hunnit sträcka fram handen för att hälsa. Hon tittade osäkert på killen som satt i soffan och log mot henne, omgiven av andra festgäster kors och tvärs inbegripna i yviga samtal.
Lockigt hår, skrattgropar, en lite konstig särkliknande skjorta med röda sömmar. Nej, hon kände inte igen honom.
”Hej, alltså förlåt, har vi träffats?”
”Nu har vi det. Jag har väntat på dig hela kvällen.”
Ett brett leende spred sig över hans ansikte när han sträckte fram handen.
”Olle, heter jag.”
”Fanny.”
”Fint att träffas Fanny!”
Hon sjönk ner intill honom på den lediga halvmetern sammetsdyna. Hon hade just anlänt till festen och inte ens hunnit varvet runt för att hälsa men drogs ändå instinktivt ner i den redan överbelamrade soffan. Jag har i alla fall klarat av värdinnan, tänkte hon. Barndomsvännen Sara kramade hon redan i dörren.
”Fint att träffa dig med Olle – så, vem är du?”
”Saras vapendragare från första klass i Rålambshovsskolan. Och du?”
”Samma fast från Kungsholmens gymnasium.”
Hennes blick svepte över det femtiotalsinredda vardagsrummet, vek undan hans öppna, undrande. Festen var i full gång, ändå fick hon känslan av att ljudnivån sänkts, att sorlet sjunkit undan till förmån för hennes ekande hjärtslag och smackande muntorrhet.
”Varför har vi aldrig träffats tidigare?”
Han lutade sig intresserat framåt, tillbaka in i hennes synfält.
”Mm, värdelöst. Men nu har vi det.”
Hur kan han vara så oblyg, så lugn?
”Berätta om dig, Fanny.”
”Vad vill du veta?”
”Allt! Du vet… Vem lyssnar du på, vilken är din favoritfärg, vad gör dig glad, vad tycker du om att äta, vem tänker du på när du ska sova?”
Han satt ännu framåtlutad och väntade nyfiket på svar. Hon tänkte en sekund och drog efter andan.
”Bruce Springsteen. Och kanske blått, men mörkgrått på bilar. Jag blir glad av broar, tulpaner, omtänksamhet och Frankrike.”
”Tulpaner, uppfattat. Fortsätt?”
”Vad var det sen, mat? Günthers korv på Karlbergsvägen, pasta med vad som helst, tapas, svamp och såser med senap i. Och jag får se vem jag tänker på ikväll när jag ska sova, lovar att berätta när jag vaknar.”
”Men du dricker inget Fanny?”
”Jo, jag är en sucker för rödvin.”
”Jag menar nu.” Han skrattade. ”Jag har bärs i kylen, vill du ha?”
Han vilade handen i hennes ryggslut när de reste sig och gick mot köket. Han var mycket längre än hon och hon tyckte om det, hon ville gå runt, runt i lägenheten med hans hand i sitt ryggslut hela kvällen.

Gillar er som gillar att gilla

Jag gillar alla er, ungefär tusen, som läser här varje dag men det är nästan så att jag gillar er 8-12 personer som ger ”tumme upp” på inläggen lite, lite extra. 8-12 personer konsekvent, det är roligt. Det var bara det, återkommer efter lunch med fler funderingar.