Att göra en slaskig tisdag i stället för att åka direkt hem

Jag står med ena benet ombord på bussen när Micke ropar HEJ i luren och jag hinner fråga om han är hemma för annars hoppar jag på bussen i stället för att komma upp men han hinner ropa KOM UPP och jag nickar ursäktande mot busschauffören som väser något till svar och kör med en rivstart därifrån och allt det händer på bara några sekunder så jag har andan i halsen efter anspänningen när jag klättrar upp för trapporna i huset invid Vitan.
”Jag tog ledigt idag” säger Micke och pekar på sina mjukiskläder och en nyöppnad öl och jag pekar på de tre datorskärmarna som står uppställda på olika ställen i rummet och som skrikskvallrar om att han jobbar för fullt på sin ”lediga dag”.
”Smågrejer bara” försvarar han sig när han ser att jag ser.
Sedan sitter vi vid hans köksbord och pratar om vuxna saker som ekonomi fast ur ett låt oss säga mer ungdomligt perspektiv och vi uppdaterar oss och googlar bilder på det jag vill tatuera in på armen för Micke är tatueringskungen och vet att om jag gör den så som jag tänkt mig kommer det bara se ut som ett svart, oformligt födelsemärke och det tror han inte att jag vill och jag skakar på huvudet, det var inte riktigt så jag tänkt mig det. Sedan skålar vi för tatueringar och mytomspunnen potentiellt och eventuellt annalkande vår.

Nu vänder vi blad, sa Kungen

”… Även då kan man börja om. Börja om med att lära känna den här människan igen. Se om jag möjligtvis skulle kunna bli kär i denna intressanta person som jag inte ens visste fanns. Det kräver förstås en hel del. Och det kräver att man klarar av att ta sig upp ur sina invanda hjulspår och inte halkar tillbaka dit igen. Det är svårt…”

Det är Majas ord, klippta från kommentarerna till inlägget nedan. Det här med att börja om. Folk gör det ju hela tiden, en del lyckas och en del vill så innerligt gärna men lyckas inte låta jobbig historia förbli just historia och så kraschar de, igen. En del väljer att börja om efter att ha gjort slut och levt på skilda håll en längre tid, en del gör det dagen efter ett storbråk när man känner att det enda alternativet till att packa väskorna och dra är att deklarera nystart och börja om från noll.

Men jag undrar om det går. När går det, och när går det inte. En del tar sig förbi otrohet eller andra stora svek, en del kan leva i näst intill krigstillstånd med varandra för att plötsligt, något år senare, sluta fred och hitta tillbaka. Vad tror ni, vad är nyckeln? Är det vi-känslan som inte får vara för nermanglad, eller vad beror det på? Vad kan man lägga bakom sig och vad inte?

Som otrohetsdejting fast IRL

Scen #1: Jag och M på dansgolvet, I pratandes med en kille i baren. Tre gånger jazzar vi förbi och kastar diskreta ”ska-vi-kliva-in-och-störa-blickar”, men I skakar lika diskret på huvudet varje gång. När hon skrider tillbaka till vår danshörna har killen i baren hunnit förvandlas till hennes nya Facebook-kompis och dessutom har de en avtalad dejt i Stockholm kommande vecka.

Scen #2: I får ett Facebook-meddelande av baren-killen samma natt och läser det dagen därpå. ”Fint det var att träffas, ser fram emot att ses igen, blablabla-och-några-innehållslösa-fraser-till” – när hon klickar vidare in på hans profil visar han sig vara både married och tvåbarnsfar och rimligtvis inte helt öppen med sitt krog-alterego.

Nu ska han höra av sig på tisdag. Vi föreslog hjälpsamt ett svars-sms i stil med med: ”Tack för din medverkan. Det här är ett automatiskt utskick. Alla meddelanden som skickats till detta nummer vidarebefordras automatiskt till XXX (namnet på frugan)”. Lyckligtvis har I mer respekt än så och avböjde. Men faktum kvarstår; inte nog med att killen är gift och har barn – i och med att han öppet bjuder in I till sin Facebookprofil verkar han också utgå från att hon ska vara helt okej med det hela. Vilket hon inte är. Han kan stå där på tisdag och vänta, förgäves och med skägget i inkorgen.

Båtlåt #2: Utvärdering av app

linaiva.jpg”Iva, berätta om appen.”
”Singelspanarn?”
”Ja. Nu har du testat, nu utvärderar vi.”
”Okej; alla singlar på Gotland är otillgängliga.”
”Hur då menar du?”
”Alltså, man kan välja sin status i den där appen; Flirtig, Tillgänglig eller Stör ej. Samtliga 59 singlar på Gotland har valt Stör ej.”
”Oj, festligt gäng.”
”Jag vet. I Stockholm är alla i flirtläge.”
”Jaha. Dock att vi har känt igen tre killar från appen, bara under den här helgen?”
”Ja, det är förstås en positiv aspekt. En på krogen, en på båten och en i charken. Men jag kollade varje gång – Stör ej, Stör ej, Stör ej.”
”Men alla vi har träffat har fascinerats av själva grejen – det är ju också ett plus? En snackis liksom?”
”Ja, sant. Man kan ha den som samtalsämne förstås, i stället för teknisk flirting device.”
”Man kan säga att du klarar dig minst lika bra utan alltså?”
”Minst.”

Båtlåt

IMG_2565.jpg

Vi åker gotlandsbåt. Under högtidliga former dukade vi upp våra mobila kontor för att jobba, men Iva verkar om jag ska vara ärlig mest ha fastnat i sin nyaste app. Måste fråga er om ni hört talas om den; den heter BlooFlirt och går ut på att man gps-spårar potentiella flirtar i området man befinner sig i. Snart lägger vi till i hamnen på världens bästa ö och Iva konstaterar glatt att det finns 59 registrerade och flirtsugna singlar online i närområdet. Teknikens under.

”Jag gillar dig. Fram med plånboken.”

Snygga kvinnor vill att killen betalar på första dejten. Och ju snyggare killen är desto mer vill de att han ska stå för fiolerna. Mer alldagliga flickor är tydligen, enligt den här undersökningen som jag inte alls oväntat klickade förbi på Daily Mail, inte lika nogräknade (läs: snåla). Men det handlar inte om pengarna i sig, utan principen – att killen förväntas betala för det trevliga sällskapet. Killen i sin tur, vill i större utsträckning (beroende på hur attraktiv han är tydligen) betala för en vacker kvinna för att på så sätt visa sitt intresse för en andra dejt. (Alltså? Jag känner igen det här från något annat mer politiskt och moraliskt inkorrekt sammanhang, låt mig tänka lite så kanske jag kommer på det.)

Vad tänker ni kring det där? Jag är medveten om att den uråldriga principen (att killen ska vara den som tar första steget, betalar notan samt – lite senare – friar) lever kvar på sina håll men i hur stor utsträckning? Jag skulle aldrig förvänta mig en bjudnota och jag skulle antagligen inte acceptera en – möjligen om jag själv hade planer på att bjuda tillbaka inom kort. Hur ser ni tjejer på det där med vem som betalar? Och hur ser ni killar på (om det nu är så) att en del tjejer förväntar sig det?

dejtpar.jpg

”Du är ljuvlig.. Pay up!”

Fler heta knep: Kyss 22 grodor, flytta till Ockelbo eller gå på gym

22 grodor ska man kyssa, sedan kommer han tydligen galopperande på sin springare. Prinsen. Ja, det är kanske i linje med det förra inlägget – förutsatt att man gett sig den på att kyssa de här grodorna som ett led i sin aktiva jakt på Mr/Ms Right? Och kanske fyller det ett syfte; om man hunnit med ett par relationer så har man otvivelaktigt mer erfarenhet – både av hur man själv fungerar i en relation och av hur olika människor verkligen är att leva med. Det köper jag. Men att kyssa ett visst antal ”grodor” (skönt att bli kallad det förresten) eller räkna hur många brustna hjärtan man upplevt/orsakat torde vara en vansklig metod.. Och trist om man till exempel faller handlöst för groda #21. Vad tror ni?

Plötsligt händer det (det gäller bara att få ändan ur)

Hand upp alla ni som väntar på att Prinsen ska komma galopperande på en vit springare och vifta med några biobiljetter eller en Spa-helg i Sunne. Eller åtminstone ni som hänger i ett avsides hörn av baren och undrar varför Han aldrig stövlar fram och tar kontakt. För många gör det, väntar på det där ”plötsligt händer det”. Tyvärr kommer det, enligt en artikel jag just surfade förbi på Female First, inte att ske bara sådär.

– Alla som tror att det handlar om tur eller ödet att hitta eller behålla ett bra förhållande kan nog bli besvikna. Relationer kan absolut innehålla sagoliknande romantik – men otroligt nog väntar sig många att deras prins helt magiskt ska dyka upp och rädda dem, säger dr Dr Gian Gonzaga som tituleras som världsledade relationsforskare i Female firsts artikel.

Knepet, enligt relationsexperten, är att ha en positiv och aktiv hållning till att hitta kärleken. Ta ödet i egna händer. Han menar att det är en fälla; singlar väntar på att kärleken ska hitta dem, i tron att det ligger utanför deras egen kontroll. Och det där, tycker jag, är ju lite av en gåta. Hur träffas folk? Hur många gånger har man inte hört ”Var ÄR han” eller ”Hur fan ska jag TRÄFFA henne” följt av en uppgiven singelsuck?

Minns att jag och Micke pratade om det en gång, att singelskap i sig inte är en stressfaktor men att man skulle kunna slappna av och njuta mer av det om någon (gärna en knubbig kerub med amors pilar redo för avfyrande) viskade i ens öra att ”om tre år händer det, då träffar du rätt, bara så du vet”. Man vill liksom slippa oroa sig över att det aldrig ska hända, även om det inte måste hända direkt.

Hur som helst – för dig som vill ta dig i kragen och börja leta tar jag mig friheten att översätta denna relationsgurus råd. Hitta din egen version av Prinsen/Prinsessan. Stryk den gamla checklistan du filat ihop under årens gång – vad han/hon jobbar med, var de bor, hur gamla de är, hur de ser ut – och försök ha helt öppna ögon inför vem du vill och kan komma att leva med. Ta kontroll över ditt eget öde – SÖK efter rätt partner. Sitt inte och vänta på att han eller hon bara ska dyka upp, förlita dig inte blint på horoskop eller ödet mer än dina egna handlingar. Stressa inte fram kärlek – alla har vi hänförts av amerikanska kärleksfilmer med snabba, himlastormande förälskelser och lyckliga slut. Men Only fools rush in, för att citera både UB40 och relationsexperten. Låt känslorna mogna innan ni uttrycker dem, tänk på att alla har olika känslomässiga tidsramar. Och till sist – ta in romantiken i vardagen. När du väl hittat din drömpartner är det viktigt att hålla liv i glöden och mata fjärilarna i magen. Knepet är enkelt, säger experten. Gör tid för varandra och tänk på att få den andra att känna sig speciell. Par som tar hand om varandra och uppmärksammar varandra lever lyckligare.

Det sistnämnda är jag säker på att han har rätt i. Men det här med att hitta kärleken – var letar ni och hur träffas ni?