Relationsregel #1: Acceptera aldrig husdjurs-mord

”Jag vill läsa/diskutera det här med hur man vet att man hittat rätt? Hur kommer man från känslan av att gräset är grönare..” skrev Singeltjejen i kommentarsfältet häromdagen.

Vad säger ni, när vet man? Den där eviga frågan som tenderar att besvaras med det förnumstiga ”När det är rätt så bara veeeet man det” och så förväntas det inte vara mer med den saken.
Men var lämnar det alla som undrar? Är det fel då, för att man ens tänkt tanken?
Många av oss har en bild av hur man vill att ett förhållande ska vara. Och då menar jag inte den där checklistan vi pratat om hundra gånger, hur man vill att ens partner ska vara, utan vad man förväntar sig av en relation. Hur man vill att det ska kännas. Och är inte det en ganska bra riktlinje för att få veta om det rätt? Om man kan vakna mitt i natten och fråga sig själv ”Är det här vad jag vill ha? Får jag det jag behöver av honom/henne och vill jag ge lika mycket av mig själv tillbaks?” och utan misstänkt lång betänketid kan svara ”Ja för tusan, det är här jag vill vara” och nöjt somna om på en arm som man faktiskt tycker är den finaste arm man har sett?

Vad tror ni? Vet ni? Hur?

PS: Kom att tänka på en annan tydlig riktlinje för tvivlare att ta fasta på. VIKTIGT.

Apropå vem som står för dejten…

Alltså… Hur vet man om man ska regga sig som ”generös” eller ”attraktiv”? Bestämmer man det själv? Blir det demokratisk omröstning? Eller gör man som när man annonserar på Blocket, drar till med ett överpris och räknar med vild prutmån?

Sol ute, sol inne, osv osv…

Vi invigde Solstugan igår. Det var Karin, Fröken Bovary och jag, alla i solglasögon som vi vägrade ta av oss (förutom när det togs bilder och man hellre ville se ut som en ljusskygg mullvad, tydligen) fast det i vanlig ordning mörknade efter ett par timmars häng. Vi åt pommes frites och planerade fester och ställde den retoriska frågan ”blir man någonsin för gammal för ballonger” (svaret är givetvis nej) och pratade om människor som blir föräldrar och hur deras liv självklart förändras på så många sätt men att det är synd när någon enstaka väljer att helt byta personlighet på köpet. Om hur vi gillar att de flesta vi känner ändå vägrade det där bytet och har fortsatt att vara väldigt mycket sig själva. Var tjugonde minut avbryts samtalet när någon utbrister ”Tänk, att vi sitter ute, jag har ingen jacka och klockan är redan XXX” och så nickar vi i samförstånd och upprepar med låga röster ”Nu börjar det” som ett mantra och så drar vi några väderklyschor till och toppar med ”Allt känns så mycket lättare” och så är det ju. Klyscha eller inte. Allt känns lite lättare när man har öppna sandaler och sitter på en uteservering i kvällssol och skrattar så bordsgrannarna harklar sig.

solstugan.JPG

Kärlek är… röda lampor och Céline Dion

Ute i den riktiga världen, utanför Schibsted-huset, bjuds det på massivt solsken och vi smyger ut på terassen utanför matsalen med våra micrade lunchlådor. Eftersom vi ägnat större delen av dagen åt dejting (Helena är snart klar med den här spännande grejen – läs hos oss på tisdag) så fortsätter vi glatt på den utstakade relationsstigen – och börjar med röster vibrerande av nostalgi prata chansfrågning.

”Fan, tänk vad lätt det var då.”
”Mm. Man frågade och så var man ihop fast man gjorde ingenting tillsammans och sen gjorde man slut och så var man ledsen fast det inte var någon skillnad alls.”
”Jag gjorde slut med en kille dagen före Alla hjärtans dag en gång, för att året innan kom min dåvarande kille hem till mig med en ros och jag skämdes så jag ville dö.”
”Så du gjorde slut bara ut-ifall-att?”
”Ja, alternativet var ju att fråga om han tänkte uppvakta mig. Men jag tänkte nog ’äh, jag gör slut’ i stället.”
”Haha, stackars kille!”
”Ja, han har haft lite otur med tjejer sedan dess.”
”Det tror jag det.”
”Men var inte ni ihop med flera åt gången också?”
”Jo.. Eller kär, åtminstone. I min skola fanns ett kompisgäng med killar som liksom var som ett boyband. Alla var kära i dem. Det var de som introducerade den där nya sidledsvarianten av ’Running man’ på discona också.”
”Åh, discona! Höjdpunkterna.”
”I min skola hade vi alltid spöktunnel i en korridor utanför discot. En gång var det kärlekstunnel i stället.”
”Vad gjorde man då?”
”Tja, man fick väl mest gå där. Och så var det väl någon röd lampa, och lite romantisk musik, och någon som stod sådär vänd in i ett hörn ni vet, och höll om sig själv och låtsashånglade.”
”Haha! Åttaåringar spekulerar; Vad är kärlek för dig? ’Röd lampa, Céline Dion, låtsashångel.’ Snacka om kärlek!”
”Mm. Lite som nu, ändå.”
”Jo, det förstås.”

Hamburgare, vin och finanshajar som simmar mot strömmen

lagenheten.jpg

Vissa dagar vill man inte gå direkt hem. Vissa dagar låser man fast cykeln i en stolpe och tar bussen tvärs över stan eftersom regnet hänger i luften och så hämtar man hamburgare i en påse och strosar upp till Annikas fina nya lägenhet som hon precis för en halvtimme sen flyttade in det sista i. Där kan man sitta i köket och lyssna på The naked and famous och dricka vitt vin och äta upp det sista påskgodiset ända tills det blir mörkt.
”Jag måste köpa lägenhet” säger Micke.
”Du bor ju i världens finaste lägenhet?”
”Men jag måste in på marknaden. Bostadsrätt. Buyer’s market nu, ni vet.”
I hans ögon lyser små, små glittrande dollartecken och jag sträcker mig efter mobilen med Hemnet-appen och hittar en tvåa med balkong i mitt kvarter och Micke nappar direkt, tvärbestämmer sig där och då, mejlar mäklaren och muttrar förnöjt för sig själv om kontantinsatser och nyrenoverade ytskikt resten av kvällen.
”Jag tjackar bil också, det är ju samma läge där. Nu kör jag, all-in.”
”All-in!”
”Skål för miljonerna.”

Fine art of flirting – vilka fattas?

Semesterflirten
Underbar i all sin förutsägbarhet under ett par svettiga dagar på [insert valfri sydeuropeisk ö] men överlever oftast inte kommande vinter – eller ens flygresan hem för den delen. Gör sig bäst fastklistrad i semesteralbumet, eller som heta minnen att plocka fram en regnig novemberkväll. Kan dock vid sällsynta fall urarta i långa brevväxlingar på parfymerat papper eller ett gymnasieavhopp till förmån för ett säsongsjobb på Kos.

Kvart-i-tre-flirten (AKA: Det-Är-Inte-Så-Jävla-Noga)
Dimmig och fullkomligt enkelspårig blick möter likasinnad tvärs över folkhav på stadens största nattklubb. Därpå följer delad taxi, eventuell kopp te och obligatorisk skämspromenad i gryningsljus. Jag uppskattar återkopplingsfrekvensen att vara en tvåa på en tiogradig skala. För inte är det väl halvt liggandes under bardisken vi hittar våra själsfränder? Eller är det?

Bekräftelseflirten
Kan förekomma både bland singlar och upptagna, varför jag måste flika in en rad om gränsdragning. För visst, att söka eller ta emot en bekräftande komplimang eller ett uppmuntrande ögonkast kan man, tycker jag, göra även om man är i en relation. Men var går den gränsen? Nog är den gamla tumregeln ”gör inget du inte vill att din partner gör mot dig” hållbar även när det handlar om något så (förhoppningsvis) oskyldigt som flirtande? Hur som – för singlar är bekräftelseflirten fri och fungerar (om använd på rätt sätt) som en lättsam ego-boost. Varning för missbruk dock, oavsett civilstatus: är jakten på bekräftelse helt livsnödvändig i sig är det troligen de bakomliggande anledningarna du bör grabba tag i – inte närmsta kille/tjej.

Gladflirten (AKA: Kompisflirten)
Utövas ofta i gäng, eller mellan kompisar/kollegor i stora sällskap. Glatt kompisgäng möter annat glatt kompisgäng och hänger ihop en kväll på krogen/i parken/på stranden med gitarr och grill. Fritt från fysiska närmanden och övertramp – gladflirten fungerar som bränsle för en lyckad kväll och kan ses mer som harmlöst bekräftande än löftesrikt inbjudande.

Looking-for-love-flirten
The real McCoy, ni vet. Den som lägger all sin vibrerande längtan i ett ögonkast och skjuter det likt en amorpil rätt i hjärtetrakten på Dig med stort D, Den utvalde. Följs ofta upp med klassisk ”fika” alternativt ”ta en öl” som alltid blir fem och du ångrar att du pratade så mycket på första dejten men det visar sig att det gör ingenting för han ångestnojade precis på samma sätt och nu känner ni varandra jätteväl och kan lika gärna flytta ihop direkt. Faktiskt en tiopoängare på seriositetsskalan och den som mest troligt leder in i Volvo-villa-vovve-vurmen, om det är ditåt man siktar.

Vilka har jag glömt?

Gör vad ni vill – inte bara vad du/han/hon vill

Hitta gnistan! Detta överhängande, urkramade, kravfyllda problem som vi alla har våra egna metoder för att lösa. Vi uppvaktar varandra, överraskar, reser bort ihop, köper sexleksaker eller snygga underkläder och ristar minutiösa sexscheman i sten. Eller bjuder in fler kockar till soppkokandet. Ingen annan kan avgöra vad som är rätt eller fel i det läget, inga utom de älskande tu vet vad som är hiss eller diss för deras förhållande. Förstås. Och även om jag tror swingerskulturen är långt mer vanligt förekommande i folks fantasier än i deras faktiska kärleksliv så är det förstås ett alternativ lika gott som något. Förutsatt att båda vill.
Men i de fall det rör parrelationer och inte singlar som går igång på gruppaktiviteter så finns det ju mer att trycka in i ekvationen. Starka känslor till exempel; kärlek, svartsjuka, förtroende.. Känslor som är ganska ömtåliga och som i många fall, tror jag, kan kantstötas (om inte kraschas) av att man ser sin partner i famnen på en annan. Då handlar det plötsligt inte om tändande fantasier längre, det är på riktigt och om inte båda är helt med på det, om den ena gör det för den andras skull, så är det bara distans som skapas. Inte närhet. Då blir i stället den viktigaste känslan och handlingen respekt – och att avbryta. Byta aktivitet. Se varandra i stället för andra. Gör vad ni vill. Inte bara vad du eller han/hon vill.

svartsjuk.jpg

Vad säger ni? Synpunkter? Erfarenheter?