Samtal på 30-årsfest, kl 23.47

”Är ni singlar?”
”Nä. Är du?”
”Jag är faktiskt hundra procent singel för första gången på länge!”
”Haha, hundra procent? Hur är du när du är nittio?”
”Nä men ni vet, annars brukar jag alltid ha en ett ett par som jag liksom träffar..”
”Ah, som du träffar men du är ändå singel?”
”Mm, fast inte hundra procent. Alltså, ni skulle bara veta. Det är helt sjukt ibland.”
”Men varför vill du ha det så?”
”Tja.. Man är ju bartender.”

Relationskoppling: Oklar

Det här är precis som vilken vanlig dag som helst. Visst, vi sprang Vårruset igår och vi fick medalj och så, men det är inget vi skulle drömma om att skryta om såhär i efterhand. Ingen stor grej liksom. Alls.

vanligdag.jpg

Om att gå tillbaka till ”Gå”

Ibland kan saker bli så snåriga att hur gärna man än skulle vilja lösa allt och börja om så ser man liksom ingen annan utväg än att bara dra. Stoppa huvudet i sanden, eller springa åt andra hållet, ni vet, överge något man egentligen vill och längtar efter bara för allt är så svårt runt omkring.
Vet ni vad jag menar? Man kanske blir kär i någon som man av olika anledningar inte ”borde” bli kär i, man hemlighåller sin relation, någon har varit otrogen, man har haft pauser och inte kört med öppna kort.. Det finns massor av anledningar. En relation kan liksom inte vara krånglig nog som den är – med att få saker att funka och kännas bra för de två inblandade – den krånglar gärna ihop sig med omvärlden också. Ibland på verkligen omöjliga sätt, kan det kännas som.

En kompis till mig, vi kan kalla henne O, gjorde slut med sin kille efter några månaders grubblande. Hon träffade en ny och plötsligt kände hon att hon ville testa, satsa och ta sig ur det hon så länge tvivlat på. Så de gör slut, hon blir tillsammans med den nya killen – killen som på pappret är alla rätt för henne. Han avgudar henne, dessutom.
Ex-killen har några kortare förhållanden under tiden, bland annat med en gemensam bekant som de tidigare bråkat om men han då förnekat alla känslor för. O testar och testar med den nya killen men kan inte komma över den gamla. O och Exet träffas och lägger alla korten på bordet – många fina kort om starka känslor och längtan, men också några fula, inte tidigare kända, om otrohet och svek. Tillslut inser O att den nya killen inte är för henne och lämnar. Nu, i skrivande stund pratar hon och Exet om att försöka igen och nu undrar jag; HUR ska man göra det? När man vet att man har svek och otrohet och dåliga känslor i bagaget men ändå så himla gärna vill och säger sig vara beredd att lägga allt bakom sig – hur går man tillväga? Vad tror ni? Råd? Kan man?

Virtuell otrohet – det nya ”jobba över”

Godmiddag kära ni! Vill ni läsa en dum och menlös artikel? Varsågoda. Läs den och läs sedan min spontana reaktion; vilka vansinnesvärdelösa tips! Jobba över, sena kvällar, börja motionera, läppstift på kragen? Tack, skönt, nu kan jag med knivskarp träffsäkerhet avslöja en otrohetsaffär. På 60-talet.

Dagens otrohet, däremot, sker nog till stor del på teknisk väg. Via mobilen, mejlen, Facebook, Twitter och diverse dejtingsidor. En kompis som är väl bevandrad i Twitters märkliga värld berättade nyligen att hon får drösvis med privata meddelanden i sin inkorg – nästan uteslutande från killar med tjej.

Varför gör folk så? Är det så att virtuell otrohet inte anses lika ”allvarlig” som den fysiska? Men ärligt talat, brukar inte en sak leda till en annan – om man frekvent flirtar loss på nätet är väl sannolikheten konstant ökande att man hamnar i fel säng så småningom? Vad är det då? Att den är svårare att avslöja?

Det är svårt, det där. Det finns förvirrande många nya möjligheter att vara otrogen, om man nu skulle vilja vara det. Det finns lika många nya sätt att avslöja det hela på. Och allt det sammantaget ställer nya, hårdare krav på en parters förtroende – för lita på varann måste man ju fortsätta med, bland nya kontakter och mötesplatser och sms-tummar och statusuppdateringar. Annars tror jag man är ganska chanslös. Vad tror ni? Erfarenheter?

Saker man kan bli arg över om man orkar: Musiksmak, gångstil, hårfärg, etc.

2455 bråk per år? Hur står vi ut? Kanske behöver vi dem, kanske provocerar vi fram små små duster för att bibehålla passionen. En del bråkar säkert för det ljuva nöjet att bli sams efteråt. Den där siffran måste röra sig om lättare munhuggeri och småtjafs också, det verkar näst intill omöjligt och otroligt tidskrävande att riva av så många praktgräl årligen. Hur som; det absolut värsta som finns att bråka om är pengar. Så tröstlöst, trist, gnetigt och i längden så onödigt skavande. Men säkert ganska vanligt. Så: pengar, uppfällda toasitsar, stökigt hem, vem som tar disken, lite svartsjuka – sådant tänker jag mig att vi ”gillar” att bråka om. Men det andra på listan?! Att bråka om att en av parterna snarkar? Eller om när man ska ha sex?! Jag vet inte, konflikter må vara både hälsosamt och oundvikligt i längre förhållanden, men vissa bråkanledningar borde faktiskt få en att fundera över om man ska vara ihop överhuvudtaget.

brakandepar.jpg

”Jag kan inte ens titta på dig när du kammar benan åt det där hållet.”

Söndagsförströelse alternativt metod för livsförändrande insikt

Minns ni när man var mellanstadiekär och skrev ner namn och räknade ut procent fast det var högst oklart vad de där procenten syftade på men man blev väldigt glad om det var höga siffror? 83 procent. 83 procent vad? Hur som helst. Det här är lite åt det hållet fast 2011. Dock att jag fick ett högst nedslående resultat vid första försöket, men med lite envishet och några försök till var allt plötsligt guld och gröna skogar. Ja, vi har ju pratat om det där med godtycklig vetenskap.