Just när man trodde…

… att otrohetskommersen inte kunde bli mer cynisk, så surfar man rätt in i den här annonsen…

Skärmavbild 2011-06-29 kl. 10.28.10.jpg

… och hamnar på den här sajten:

Skärmavbild 2011-06-29 kl. 10.31.04.jpg

… och orkar inte ens kommentera hur dumt det här är, och hur synd jag tycker att det är om det här faktiskt visat sig vara en lönande affärsidé. Samarbetar de med otrohetssajterna i det tysta tro? ”Ni lockar dem att hoppa över skaklarna så tar vi dem på bar gärning – vi splittar vinsten lika. Höhöhö.”

Kom med råd till Malin…

… som skrev en kommentar med anledning av det här inlägget.

”Åh hjälp!! Jag är i just en sån situation. Träffat en man sedan feb, varit lite till och från men jösses som jag trivs i hans sällskap. Finner inga ord för att beskriva den känsla jag har när vi ses, jag känner mig älskad, förstådd och allt… Vi sågs i lördags för snart två veckor sedan, en oförglömlig natt för oss båda, garanterat. Vi tillbringade hela förmiddagen ihop men sedan var vi båda tvugna att göra saker på olika håll. Vi hördes igen några dagar senare då vi hade ett långt, roligt och mysigt samtal långt in på småtimmarna. Han skulle höra av sig dagen efter men sen blev det tyst. Jag fick en orokänsla i magen och hörde av mig ett par dagar senare, inte heller det har jag fått svar på. I dag, hör jag av mig i ett brev där jag beskriver min känsla om denna ovishet jag känner, ver honom gärna rätta mig om jag har fel men även berätta om mina aningar stämmer. Inte ens detta får jag svar på. Vad i hela fridens namn hände där? Mitt hjärta är krossat och jag får inga svar.

Där är det igen. Hur vet man vad som är vad? Hur avgör man om killen i fråga är intresserad men rädd, helt ointresserad, en komplett idiot, har goda skäl – eller kanske en ärrad själ? Vad säger ni?

”Å ja e brun om bena…”

midsommar.jpg

Midsommar på Gotland, precis som det ska vara. Vår gamla trotjänarkombi är på sommarlov i Danmark så vi fick ta evighetspendeln till Nynäs och firade det hela med att göra exakt alla fel inledningsvis (glömma ett Visa-kort på Pressbyrån på centralen, glömma bort att vi inte hade bil och därför behövde djurplats på båten och därefter krokodiltåra oss till en inslängd pinnstol i djursalongen). Men när vi nådde Visby och kunde lämna allt det där ryggknäckande känslomässiga stressbagaget kvar ombord och solen sken på oss när vi rusade iland och blev tilldelade en ursprungligen röd men nu mer solblektsrosa åttiotals-Passat vid biluthyrningen så spelade det ingen som helst roll längre. Inget spelade roll. Vi åt och grillade och drack och solade och spelade och loppisspanade i dagarna tre och vi var kollektivt ilskna när vi klev ombord båten hemåt. Näst intill rasande faktiskt, över att underbart alltid är så satan-i-gatan-kort.

Det måste få ett slut innan ringen är på fingret

Träffande text – vanligt (och mycket trist) fenomen. Hubbabubba-tjejer och -killar kommer i alla skepnader. Det finns de som förklär sin illvilja i ulliga rekorderliga fårakläder, de som är öppet elaka och/eller ointresserade, de som manipulerar, de som kräver hundratio procents uppmärksamhet till och med när de sover, de som förändrar ens fina vän till det sämre… Vad är era erfarenheter?

En liten poäng ligger gömd här någonstans (men det kan inte hänga på rökare/icke-rökare)

Händighet. Musikalitet. Driftighet. Allmänbildning. Humor. Sådär – en liten lista på egenskaper som jag nog drömt om att min blivande skulle ha. Eller nej vänta, det är en fem ord kort snabbeskrivning av min pappa. Men är det så konstigt? Medvetet eller omedvetet; många hämtar nog lite inspiration hos sina föräldrar inför partnerletandet. Kanske bland egenskaper, värderingar eller i deras relation. (En del kanske gör precis tvärtom, att man lärt sig vad man inte letar efter?) Men märk gärna ordet inspiration, inte krav eller kriterier. Att man faktiskt råkar välja en person med alla de egenskaperna är mindre troligt. Det är som med den där gamla checklistan, man tror man vet exakt vad man vill ha – ända tills man vilar i famnen på sina drömmars man som bevisar alla tänkbara motsatser. Men, och fint är väl det, det kan bli väldigt bra ändå.

Fick ett mejl…

… om att Comedy Central tänker köra Pickup Artist-marathon hela midsommardagen, för alla som gick lottlösa kvällen innan. Roligt grepp, tycker jag. Hoppas det regnar. Men i mejlet står också att Boken The Game har för många män blivit en bibel i hur man på bästa sätt får en kvinna på fall och då blir jag bara lite trött. Är det så, är det många mäns bibel? Vilken är i så fall kvinnors, undrar jag försiktigt?

Om det här med att vara rädd

Vad betyder det? När någon behöver lite tid. Är lite rädd.
Hur ser man skillnad på ett par kalla fötter, en uppriktig rädsla för att bli bränd och den gamla ”he’s just not that in to you”?
De kan yttra sig på exakt samma sätt.
Att personen i fråga drar när det blir för allvarligt. Oftast med en rivstartssladd, efterlämnande en lång rad frågetecken hos den som står kvar och undrar vad fan som just hände. Vill hon/han inte binda sig? Om ja – är det av rädsla för att bli sårad, eller för att det kanske finns någon bättre? Är det den gamla leka-av-sig-plikten eller det grönare andra-sidan-gräset som lockar? Är hon/han en sårskorpepillare, som aldrig planerar att sluta älta gamla oförrätter och ta ut besvikelsen på kommande potentiella kärlekar? Eller är personen helt enkelt inte intresserad av mer än en okomplicerad flirt? Ni ser vad många frågetecken det blev. Hur skiljer man det ena från det andra? När den flyende kallfoten inte vill förklara sig, menar jag. För det känns, sett till vad man sett hört och känt, lite som att den som sprungit sin väg ofta gjort det under tystnad.