421 ord om EX

Brad Pitt var nyligen i blåsväder efter att, enligt honom själv, blivit felciterad i Parade Magazine. Det handlade om hur han och den ”tråkiga” Jennifer Aniston försökte göra sitt äktenskap till något det inte var. Strax därpå gjorde han en pudel och försökte ändra innebörden i sitt uttalande. Hon är en fin och varm människa, Jennifer. Det tycker han allt. Det var han som var tråkig. Men hur är det där med att snacka skit om sitt ex? Har man blivit brutalsviken kan jag förstå om man har behov av lite vedergällning (läs: regelrätt smutskastning). Men om man, så gott det går, har skilts som vänner? Eller om man själv är den som svek? Har man inte mer respekt för varandra då, för människan som vet allt om en och som man själv fått stora förtroenden av?

Tänker på det där ibland. Det är ju viktigt hur man uppfattas av den andra parten när man är i en relation. När jag pratar med kompisar så är ”jag har blivit någon jag inte vill vara” eller ”i hans ögon är jag inte den jag vill vara” ett enda stort rödblinkande tecken på att något är fel. Man vill vara en bra flickvän, ha en bra pojkvän och vara i en bra relation. Och om förhållandet nu inte (peppar peppar) avslutas på grund av något jättesvek eller under andra extremdramatiska former – varför skulle man inte kunna fortsätta vara vänner då? Varför skulle man lämna ut det, bara för att det inte längre är pågående? Om man fortfarande tycker om varandra som personer förstår jag inte varför alla vänskapliga band måste klippas lika brutalt som de romantiska. Okej, jag har inte så många att jämföra med. Egentligen bara en, ett riktigt ex. Men vi var tillsammans i tio år och delar massor av viktiga minnen just därför. Tänk om vi aldrig mer skulle höras av?

Vad tycker ni? Är ex just ex för att man vill och ska gå vidare utan att se sig om – eller är de små bitar i någon slags pussel som gjort en till den man är och som därför ska vårdas som alla andra viktiga relationer? Vad är skillnaden – när är det okej att snacka skit eller bryta tvärt? Är det sättet det tar slut på? Är det typen av relation man haft som avgör om man kan fortsätta vara vänner?

Herregud vad långt det här blev.

(PS: Jag har ju min förrförra kille också, som jag var ihop med en månad i ettan i gymnasiet. Han är bästis nu.)

Nytt jobb? Same same.

Jag ska byta jobb. Jag ska vara reporter och skriva om relationer och fritid och så jäkla glad för det är jag. Bloggen ska vara kvar, och krönikorna, och allt känns nytändning och kul och nytt att lära sig. Idag är första dagen på nya jobbet faktiskt, men Catharina är i London så jag vickar för henne som numera är mitt gamla jag så jag sitter här med nytt jobb och gör exakt samma saker som vanligt.
Himla fint ändå.

Om hur man landar

Jag har brutit nyckelbenen fyra gånger. En gång föll jag handlöst från ett träd, en gång misslyckades jag med att klättra upp på taket på vår bil och störtade ner i garagegolvet av betong, och två gånger ramlade jag som en virvlande vante från bockande hästryggar. Inga andra ben i kroppen har jag brutit. Vissa landar alltid på fötterna, men jag är en sådan som landar med nyckelbenen först. Ibland undrar jag vad det säger om mig. Hur landar ni?

Nya Relation i tidningen!

Kolla, Maja Gräddnos och Ia, ni är i tidningen! Hädanefter har bloggen en liten plats på tisdagarnas relationsuppslag, som vi kan fylla med våra inte så vetenskapliga men vansinnigt kloka diskussioner.

linabloggar.jpg