Relationskoppling: Vänner

Vissa lördagar, alltså. När man vaknar och upptäcker att DN för en gångs skull har kommit efter många uteblivna dagar och så jublar man lite över det och så äter man ett ägg och dricker en mun svart kaffe för det finns ingen mjölk och det enda man fått veta är att man ska stå vid ringen på centralen klockan 11 och att man inte ska vara alltför mätt. Man tror förstås att man ska till Uppsala för det var det som uppgavs i den magiska resväskan man fick i födelsedagspresent. Men så står man där, och så dyker de upp, hemlighetsfulla och släpandes på tågluffarväskor, Karin, Sverker, CC och Tom i vagnen.
– Ja, inte ska vi till Uppsala i alla fall, säger de med en mun och iakttar förtjust min förvirring. För var man ska luffa, det är inget man får reda på bara sådär, tydligen. I en hörna utanför Lush-butiken iscensätts en På Spåret-tävling som inleds med ett foto av en massa kaktusar (”typisk växtlighet” är enda ledtråden) och som får poletten att trilla ner någonstans på sex poäng i höjd med industrilandskap, Krunegård och Birro.

Norrköping.

Och sen bjuds man på varm glögg ur termos på perrongen och väl på tåget dukas en brunch bestående av vansinnesgoda mackor och lussebullar upp på vårt vikbara bord bland Kupé-tidningar med Blondinbella på framsidan. Och luffarlivet är, om sanningen ska fram, inte så hårt när man är trettio och har en halvårsgammal bebis med i sällskapet. Vi plockar russinen ur kakan, kan man säga. Så vi rör oss mellan hotellet (som får fem dansande plus och varmt kan rekommenderas för kortare luffarstråt eller vad man nu kan tänkas ha för anledning att tillfälligt övernatta i Norrköping) och restaurangen och industrilandskapet som bjuder på Arbetets museum och fantastisk julbelysning som hänger under broarna och speglar sig i Motala ström. Lite kära blev vi allt i Norrköping. Lite hoppades vi på att stormanknutna tågförseningar skulle tvinga oss att stanna kvar lite till men för en gångs skull jobbade SJ med minutprecision. Så jag kom hem igen, lite mättare, med lite nya projekt som innefattar ett självförsörjande gårdskollektiv i Köping med diffusa turistattraktioner, och lite varmare i hjärtat över hur fina vänner jag har.

– Jag är legitimerad torped. Själv?

”Värsta dejtingmissen, vet du vad det är?”

”Berätta genast.”

”Att dra den gamla ’vad jobbar du med då?’ som inledningsfras. Fyfan vad tråkigt.”

”Sant, men det är väl oftast bara menat som en isbrytare? Typ att alla sysselsätter sig med nånting, så någon typ av samtalsämne måste liksom uppstå efter frågan..”

”Men det finns tusen mer intressanta frågor att ställa och prata vidare om. Det där är bara standardformulär 1A och tyder på att personen är helt fantasilös.”

”Mm. Och en person som planerar att bedöma en utifrån yrke kanske inte är så intressant över huvudtaget.”

”Eller en person som identifierar sig själv enbart utifrån sitt jobb och liksom inte har något mer. Fyfan.”

”Mm. Fyfan.”

Kök, kroppsarbete och kärlek

Som vanligt är det på Daily mail jag hittar veckans brittiska undersökning. Som ni har väntat!? Idag får vi lära oss att tolv procent av de svarande kvinnorna i undersökningen föredrar en händig kille framför en som är ”bra i sängen” (åh, det sunkiga uttrycket). Men det kan gå för långt också – var femte kvinna betraktar sig själv som gör-det-själv-änka, i takt med att deras händiga man viger allt mer tid åt att snickra på huset i stället för att.. tja, umgås eller uppvakta, antar jag. Nio av tio tycker det är pluspoäng om deras kille är händig – speciellt när det gäller långa förhållanden. Och 80% skulle bli besvikna om det visade sig att mannen de träffat hade tummen mitt i handen. Japp. ”En av de viktigaste stegen i ett förhållande är att flytta ihop för första gången och känna att ens partner är kapabel att ta hand om huset”, säger en talesman för företaget (som lämpligt nog förmedlar hantverkarhjälp) bakom undersökningen, till DM.
Är det verkligen det som är ett av de viktigaste stegen? Att den här undersökningen finns, och att bara kvinnor verkar ha blivit tillfrågade, är ju enormt störande. Besviken om din man inte kan spika fast en bräda? Lär dig det själv då. Jag tillstår gärna att händighet är attraktivt, men det gäller hos både män och kvinnor och det är en minst lika tillfredsställande känsla att klara av renoveringar själv.

koket.JPG

Representanter från både mans- och kvinnosläktet byggde detta kök.

Om otrohet och oförlåtligt

En kyss. Där drar alltså de flesta gränsen för otrohet. Och det är klart att gränserna ser olika ut för alla, och att tankar och det man säger till någon annan inte alltid är ”okej” sett till den exklusivitet man lovar den man lever med. Men det finns en skillnad i det man säger och gör (som man kan styra över) och tankar, som faktiskt inte alltid är så lätta att kontrollera. En måttstock måste ju ändå vara att om det inte känns okej att min partner skulle göra så mot mig, så ska jag inte göra det själv. Eller som Åsa skriver; det som känns förbjudet är oftast förbjudet. Förhoppningsvis är många av oss insiktsfulla nog att inte göra skillnad på de regler som gäller en själv och de som gäller ens partner. Men, jag skulle säga att det viktiga är inte var gränsen går. Det viktiga är vad man kan tänka sig att leva med och förlåta. Om ens partner har haft en lång sms- och samtalsrelation med en annan, bakom ens rygg, och den dessutom har innefattat känslor – kan du lita på din partner då, gå vidare med honom eller henne, även fast det inte hänt något rent fysiskt? Samtidigt – om ni lever ihop, kanske har ni barn eller åtminstone en gemensam lägenhet och drömmar om ett helt liv ihop – skulle du inte förlåta en berusad kyss på en firmafest om det inte fanns känslor inblandat? När förlåter vi och inte? Är det inte det det handlar om; vad gör ett förtroende så förbrukat att det inte går att klistra ihop ens med all vilja i världen? För det är väl just förtroende som det handlar om, en bra relation. Tänker jag.

kyssen.jpg

”App-app-app.. Där går gränsen.”

Samtal på lunchen kl 12.03

– Alltså det här med förhållandestressen. Jag blir galen.

– Hur menar du?

– Men, att alla liksom kollektivt tar nästa steg, jag har två kompisar på Facebook som förlovade sig i helgen och det känns som att varannan person i min feed antingen väntar barn vilken dag som helst eller bara uppdaterar om sin bebis..

– Att man är utanför för att man bara dejtar? Lite som att pressen styr?

– Mm, man känner sig som 16 år som ”bara är ihop” och inte planerar alla de där stora stegen jäkligt snart och helst igår..

– Men vadå, att vara ihop är ju också ett steg, fatta när man inte är det och på varenda släktmiddag möts av ”när ska du träffa någon då” och ”börjar det inte bli dags att tänka på barn?”

– Men varför ÄR folk så?

– Sjukt, är det. ”Jag äter barn”, brukar jag svara, sen är de tysta.

”Jag är den mest klickade på hotguysandbabyanimals.com”

Apropå Worst of dejtmejl – nu finns det också listat vad vi oftast ljuger om när vi nätdejtar. Blir man inte lite brydd? Det kommer evenuellt framgå att du inte är 1,85 när ni hälsar med en kram och du når henne till armhålan. Samma sak med ekonomiska tillgångar, yrke och utseende över lag – vansinnigt mycket mer pinsamt att behöva erkänna en lögnhärva än att från början våndas lite över att outa en tillfällig mellan-jobb-situation. Och en person vars första ord är ”jag känner [insert valfri kändis]” undrar man ju lite över prioriteringarna hos. Minska midjemåttet, krydda bröststorleken, hur ser folk på sig själva? Ljug inte – framhäv det som tål att framhävas och dra skavankerna senare i stället.

Relationskoppling: Gåshudslåtar

Det blev klassisk pizza-förfest-södersväng-kväll i lördags. Det var fint, känns som länge sen. Jag kan ha rappat sticket i TLC’s Waterfalls (det gör jag ju tydligen glatt när tillfälle ges men det brukar inte filmas som jag är rädd att det gjorde i lördags) och E kan ha briljerat med rap-sticket i Black or White inklusive sittdans. Eventuellt kan vi sedan ha körsjungit Latin Kings tills vi fick nog och åkte till Kvarnen för lite sociala studier och någon Corona. Hur som helst ägnade vi förfestens första timme åt ryslåtar. Gåshudslåtar. Vi konstaterade följande; låtar blir per automatik ännu mer rysiga om man får visuella intryck till själva melodin (tack Youtube) och sjungande barn, gärna kryddat med överraskningsmoment, är idiotsäkra kort. M valde samma låt som jag tänkte på först (Moas egna låt i Idol som jag av någon anledning inte kan länka till) och så satt vi och fånlog och räknade resta hårstrån på armarna medan E skakade på huvudet och helst ville lyssna på Bruce (eller sin egen musik, men det skulle han aldrig erkänna). I övrigt lyssnade vi som nedan, med larmande blinkande klysch-varning. Vilka låtar får er att rysa?