Omstart jag sa, omstart det va

Vi tar den om bråk då? Tror inte ni också att bråk, i begränsad omfattning (och utan alltför vassa ord för det är då man får de där svårläkta ärren som aldrig slutar klia) kan vara bra för en relation? Jag är ingen bråkande människa, skulle antagligen betecknas som konflikträdd ibland, men jag förstår ju att många missförstånd eller tunga känslor kan redas ut om de ventileras. Och hellre att det görs via bråk än inte alls. (Dessutom är ju att bli sams bland det bästa som finns.) Men det måste finnas bra och dåliga sätt att bråka på, för att inte den där långdragna, sårade känslan ska ligga kvar, för att man inte ska bli rädd att bli lämnad eller få för sig att dra för det här går ju ändå åt helvete, för att man ska våga lita på varandra – inte såra där det gör som mest ont, inte svika fast man är osams.. Ni vet? Jag har upplevt helt olika sorters bråk i relationer, de har säkert de flesta. Man kan vara hur lika och synkade som helst men ha helt olika sätt att hantera konflikter. Den ena kanske sluter sig, går undan och tjurar medan den andra hellre vrålar eller slår näven i en vägg. En kanske är långsint men lågmäld och den andra raka motsatsen. Kanske ligger knepet i att lära sig bråka rätt. Vad tror ni?

Varde internet!

Det är inte på något sätt synd om mig just nu faktiskt. Internet har lyst med sin frånvaro någon dag, ja, men så sitter man här i kökssoffan och äter taleggio och dricker rödvin och väntar på en långkoksgryta i en stuga vid havet och så plötsligt funkar det igen. I am connected! Och jag ska i denna korta stund av uppdatering sätta plus på två filmer som jag antar båda går under epitetet rom-coms, och som dessutom båda råkar vara starring Ashton Kutcher. Och inte nog med det, de har båda lyckats nå mig på samma vecka, den ena på bio och den andra i förliga salongen på gotlandsbåten i förrgår. Och facit: om New years eve får en etta får No strings attached möjligen en svag tvåa. Den förstnämnda gjorde oss rasande att vi faktiskt betalat för biljetterna, den sistnämnda hade vi hoppats skulle fungera som avledande manöver eftersom det blåste full kuling rätt från sidan och vi behövde något ljuvt och fluffigt att flytta tankarna till. Men nej. Se inte.

Jag förlåter dig. Hej då.

Det finns säkert ungefär lika många sorters otrohet som det finns människor. Det finns den sortens affärer som den bedragna aldrig får reda på – och de är antagligen ganska vanliga, med tanke på den deprimerande otrohetsstatistiken som når oss från mer eller mindre trovärdiga källor. Det finns de som har pågående affärer under lång tid. De som trampar rätt utanför skaklarna och ner i klaveret under en blöt firmafest och sedan aldrig mer. De som aktivt söker otrohet via för ändamålet upprättade och sajter (läs: idioter). Kanske det finns en och annan Arnold Schwarzenegger där ute också, som till och med visar sig ha en utomäktenskaplig avkomma i rockärmen.

Och självklart betyder det en hel del för frågan om man kan förlåta eller inte – vilken sorts otrohet det handlar om. Men de som förlåter. Vad är knepen? Är det omständigheter/livssituation (barn, familj, ekonomi etc) som får en att uppbåda den viljestyrka och beslutsamhet som måste krävas för att våga lita igen när man fallit så långt från allt vad förtroende heter?

Och därtill; förlåta är förstås en sak. Gå vidare tillsammans är en helt annan. För även om man efter att ha kämpat och repat sig känner att man kan förlåta en person för ett svek, är det långt ifrån säkert att man vill och kan våga lita på den personen igen. Personligen tror jag att jag skulle vilja, och önska att jag kunde, förlåta. Men jag skulle antagligen inte kunna lita på personen igen. Vissa kan säkert. Vad tror ni, vad är era erfarenheter? Kan man komma vidare (utan att den ena för alltid ligger på minus och den andra riskerar ett liv kantat av bitterhet och misstänksamhet)? Kommer det alltid fortsätta komma upp, eller kan man lägga det helt bakom sig? Och det här med ”en gång otrogen, alltid otrogen” – stämmer verkligen det? Skeptisk.

Hej då älskling, ses på jobbet!

Under utbildningen eller på arbetsplatsen – det måste ju vara två av de vanligaste platserna att träffa kärleken på. Så det är ju inte övermärkligt, att många är tillsammans med en person inom sin egen yrkesgrupp. Hittade en studie precis, som visar att par som har liknande jobb har svårare att skilja jobb från privatliv – och att det kan påverka relationen negativt. När jag skrev om det här fina paret som träffades på jobbet minns jag att de såg många fördelar med att jobba på samma arbetsplats – som en ökad förståelse för varandra yrkesmässigt, att man kunde skvallra och diskutera jobbärenden och personer som båda kände till. Och så tror jag säkert det i många fall kan vara. Men risken är att jobbet blir ens gemensamma intresse, att det liksom tar över ens fritid också, och då blir det ju ett problem. Det gäller förstås oavsett om man jobbar ihop eller inte; jag tror det är jätteviktigt att hitta sina egna saker, bygga sitt gemensamma liv utanför jobbet tillsammans och prioritera det – och varandra – minst lika högt som sin karriär. Köp en hund, renovera ett torp, gå en kurs, börja (inte vet jag) springa/golfa/spela i rockband ihop, spara till en båt eller en resa… Man vill ju dela annat, allt som inte har med jobb att göra, med den man är med. Man vill inte ha samma saker gemensamt med sin pojk- eller flickvän som med sin kollega. Vad tror ni?

parjobb.jpg

 – Satan vad härligt att vi kom iväg på en gemensam semester älskling. – Mm.

– Jag fick ett ”numret har ingen abonnent” i versaler som svar, hur ska jag tolka det…?

Skärmavbild 2012-01-11 kl. 14.01.16.jpg

För fegisar eller antiromantiker – hetaste appen!

Klickar du ja till giftermål? Den blyge friaren har nu fått en digital hand att hålla i. Nytt på Itunes är Iphone-appen ”iPropose”, som skickar meddelandet ”Will you marry me” – med svarsalternativen ”Yes” och ”No” till älsklingen. Klickar han/hon ja hörs applåder, blir svaret nej hörs hjärtslitande snyftningar. Romantiskt eller katastrof – avgör själv. Källa: itunes.apple.com