Och vinnaren är… driftighet!

Vi satt där i fjällen, jag Micke och Annika med varsin Corona i bastun och när vi inte bara stirrade ut på snön och suckade om att ”livet är gott”, eller i falsett försökte kommunicera med älgen som lagt sig på heldagsvila precis utanför vår stuga, så pratade vi inte helt otippat om relationer. Vi kom fram till att vi rankar driv högt, bland egenskaper som attraherar. Det kan handla om vad som helst – egna intressen, att man brinner för något nörderi och gärna lär ut de där smala kunskaperna man besitter, att man är driven och tar tag i saker i stället för att bara prata och drömma om dem. Som någon som såg ett gäng långfärdsskridskoåkare och tänkte ”fan vad skönt det där ser ut” och så lärde han sig det. Någon som ville lära sig segla, skrapade ihop till en gammal båt och fick det att funka. Någon som tar ansvar för sig själv och andra, ringer de där jobbiga samtalen som man drar sig för, vågar ta beslut om förändring i stället för att leva i trygghet när man egentligen inte är nöjd. Attraktivt! Vad säger ni? Oj, de spelar Ranelids Mirakel på P4. Måste slå av huvudströmbrytaren, vi hörs.

Mia och Martin #2

Han satt redan på caféet på Rörstrandsgatan när jag morgonen den fjortonde januari klev in och borstade snö från duffelklädda axlar och mörkt långt hår. I nästan trettio minuter satt vi där mittemot varandra innan vi fumlande betalade våra frallor och nästan sprang upp till min lägenhet ett kvarter bort.

Den femtonde januari på eftermiddagen hade jag känt honom i två dygn. Jag hade älskat med honom två gånger och jag visste vad han hette i efternamn. Jag visste också att hans flickvän om fyra månader skulle föda deras första barn.

Hans bröst var täckt av mörka, mjuka hårstrån och jag älskade från första stund att låta mina fingrar leka med dem. Den tjugoandra januari lämnade vi inte min säng förrän solen envist försökt tränga in genom persiennerna under några timmar och sedan uppgivet åter gått ner. Naken gick jag runt, runt, i mitt kombinerade sov- och vardagsrum och vågade låta ljuset utifrån avslöja skavanker jag tidigare gömt i tjocka tyger. Han låg på mage i sängen, följde mig med blicken, tittade tills han skrattade, sa att han blev bländad, drog ner mig intill sig varma lakan, tillbaka till okoncentration.

Vi pratade inte om Henne. Några av dagarna vi känt varandra hade hon av en lycklig slump varit bortrest och hälsat på sin syster och de andra dagarna ”jobbade” han eller ”spelade tv-spel med kompisar” och när han skulle lämna mig och åka hem till henne stod vi i duschen tillsammans och skrapade bort varenda rest av mig från hans hud. 

Jag grät då men jag tror inte att han såg det. Eller så ville han bara inte veta.

Den tjugosjunde januari trodde jag att jag hade känt honom hela mitt liv men att vi bara inte träffats förrän nu. Värmen steg i hans bil medan vi rullade ut på E4 norrgående vid Norrtull, skinnsätena värmdes upp under mina genomfrusna jeans när vi passerade Haga Norra. Solen spelade över fasaderna på de nybyggda husen vid Frösunda och jag kunde inte motstå impulsen att sjunga med i Håkan Hellströms lekande melodier på stereon.

Jag tror att jag frågade honom tre gånger under bilresan om han visste hur lycklig jag var.

”Jag kan inte fortsätta Mia.”

Han sa bara det, jag väntade en minut eller kanske flera när han stannat bilen utanför Gröna stugan vid Lötsjön där jag skulle bjuda honom på lunch men det kom inget mer. Han blick var fäst vid någonting långt borta, på andra sidan sjön kanske, hans ansikte mer allvarligt än jag någonsin sett det.

”Vad menar du Martin?”

Rösten bar knappt när jag äntligen lyckades pressa fram orden, munnen kändes som att den torkat i ren panik. Ångesten smet åt som kalla, vassa händer kring min hals och rädslan gjorde mig illamående. Jag lutade huvudet mot rutan, gned näsan nästan maniskt mot den kalla rutan. Mina händer hårt knutna i knät, det röda nagellacket nästan helt avskavt.

”Vad menar du?”

Igen. Lägre, mer uppgivet. Mellan tårarna.

”Jag kan inte göra såhär mot henne. Vi ska ha barn, hon räknar med mig och jag måste välja.”

Jag minns inte om jag svarade något. Han såg på mig tillslut, efter att jag iakttagit hans sneda, sorgsna profil i vad som kändes som timmar. Jag tror att jag var helt tyst när jag tog min handväska och klev ur bilen.

Ingenting hade förändrats i min omvärld som just nu var Tulegatan i norra Sundbyberg. Det var nästan med förvåning jag insåg det. För en månad sedan var jag här och simmade med Sandra, där borta i det gamla tegelröda badhuset, vi var och fikade på Gusto uppe i centrum efteråt och vi handlade strumpbyxor på Åhléns. Allt såg exakt likadant ut nu som då fast jag hunnit bli en helt annan.

Bilarna, inplogade bakom vallar av grågrusig snö, barnen som rödmosiga störtade ut från badhuset efter simskolan, träden som knäade under tunga snötäcken mellan fyrtiotalshusen i backen. Doften av kaffe letade sig fortfarande ända hit från rosteriet borta på andra sidan centrum. Ica Duvbo skyltade fortfarande med prisbomber och medlemsrabatter.

Idag fyllde Lola två veckor och jag hade hunnit genomleva en hel värld under hennes första fjorton dagar i livet. När jag gick på buss 515 vid Tuletorget, skrapade av snön mot kanten på trappstegen, fick en vänlig blick av en grånad chaufför och lutade huvudet mot bussfönstret med Coldplay på smärtsamt hög volym i lurarna var det allt jag kunde tänka på.

En hel värld på två veckor. Ett helt liv kvar efter det.

Iva recenserar…

Iva recenserar relationspocket – Femtio sätt att träffa den rätte får en tydligen att citat ”må dåligt när man läser vissa partier (ånej, gör det inte!) men är ändå ett skönt vältrande i exakt alla dejtingsätt som är möjliga. (Reds anm: Läsaren, vi kan kalla henne I, skrattar högt vid flertalet tillfällen.)

IMG_5924.jpg

Knappt har vi hunnit skaka ur rosenbladen från sängkläderna…

… efter Alla hjärtans (?!) förrän det är dags för nästa kärleksdag – skottdagen. Ni vet, då den som blir friad till inte ”får” säga nej, eller hur är det nu igen?

”Enligt gammal tradition får giftassugna kvinnor bara fria på skottdagen. Och då har damerna trumf på hand. Den man som tackar nej bör dra sig ur med hjälp av en dyrbar gåva.” (Wiki)

Nån som ska slå till? Här, lite inspiration!

Inläggen som aldrig blev av

Jahapp. Jag postade del 2 i Mia och Martin men blev omedelbart nervös och tog ner den igen. Sedan tänkte jag att jag skulle skriva en dramatisk blogg om min mystiska men godhjärtade stalker/hemliga beundrare som postat en sprucken Anna Ternheim-skiva till mig i ett ofrankerat och omärkt brunt kuvert. Vem kan den vara ifrån, det är ju givetvis ett hemligt tecken, hur ska jag tolka det här? Men när jag med andan i halsen ringde Karin för att fråga om hon möjligen postat lite fin musik till mig drog hon sig genast till minnes ett erbjudande om en cd-skiva som premie när man beställde helårsprenumeration på Filter och därmed fick min vardagsspänning ett abrupt slut. Så jag tog skivan med mig, och så körde vi upp till Sälen och på vägen upp handlade vi allt som är gott och spikade slagkraftiga slogans till varenda liten dalaort vi passerade och här är vi nu. Bastun och afterskin hägrar. Vad har ni för er?

fjallen.jpg

Relationsteorin

MINNS NI? ”Vad vill du ha yo? Jag vill ha kärlek och respekt, nån som vet hur man gör när ljuset är släckt.”

Mia och Martin #1

När jag målar naglarna röda blir jag till någon annan, en thrillerkvinna, någon mystisk och dimbeslöjad. Det är sant! Det funkar inte om jag gör det varje dag, förstås, jag varvar med avbitet svart eller bortskavt grått eller till och med fransk manikyr för prydliga (läs: tråkiga) dagar. Men när de är röda. DÅ. Jag hade röda naglar eftermiddagen den trettonde januari när jag satt hemma vid mitt perstorpsbord och pluggade kommunikationsteori. Jag hade målat dem som en i raden av distraktioner som gärna uppstår när jag pluggar hemma. Mittemellan disk, dammsugning och sorterandet av skor, böcker och cd-skivor – där någonstans satte jag mig i min djupa fönsterkarm i köket och målade naglarna med Cherry Red.

Det ringde på dörren just när jag börjat tugga bort nagellacket för att få en ursäkt att måla på nytt. Jag ramlade nästan av stolen som en omedelbar reaktion, jag avskyr när folk ringer på dörren utan att ha förvarnat via telefon eller sms eller Twitter eller… Ja, det stressar mig. Det stressade mig när jag rusade förbi hallspegeln i teak och möttes av en trasslig mörk hårknut över ett par enorma läsglasögon och en illa matchad mjukisdress. Det stressade mig att jag inte kunde se vem det var som stod där utanför eftersom dörrknackaren sjunkit ihop till en hög med kläder centralt placerad på stengolvet utanför mitt titthål. Ett skakande bylte kläder, såg jag när jag försiktigt sköt upp säkerhetsdörren med ena foten.

”Åh, vilken tur att du är hemma, jag måste be dig om hjälp…”

En tunn röst från klädhögen och ett ansikte grimaserande av smärta.

”Vad har hänt? Hur mår du?”

Grannen från lägenheten mitt emot mötte min blick med skrämda ögon. Hennes ljusa hår var tillbakadraget i en tofs och hon höll händerna i en skyddande gest över sin stora, runda mage där hon låg ihopkrupen på sidan i det kyliga trapphuset.

”Mia, mitt vatten har gått, jag har så ont att jag inte kan stå och Micke är på jobbet, han svarar inte på mobilen.”

Hon nästan väste fram orden mellan sammanbitna tänder och tunga, ansträngda andetag.

”Herregud!”

Varför skrek jag på Gud? Det gör jag aldrig annars. Nu skrek jag det rakt ut och upprepade det dessutom som ett mantra för mig själv medan jag sprang in i lägenheten, hämtade mobilen och en stickig angorafilt att lägga över grannen som alternativ till att släpa upp henne från det iskalla golvet.

”Hallå? Ambulans, ni måste skicka en ambulans, Norrbackagatan 17 i Vasastan. Min granne föder nu!”

Minuter senare – obeskrivligt snabbt faktiskt om man verkligen föreställer sig den fysiska sträckan från Karolinska sjukhuset, via Solnabron, Torsgatan och Karlbergsvägen – slirade ambulansen in i snömodden utanför porten. Jag stod redan där, höll upp dörren med adrenalinskakiga händer, hoppade jämfota för att försöka hålla värmen i kylan. Då, några minuter i fyra på en vintermörk gata upplyst av disiga gatlyktor, var första gången jag såg honom. Han hoppade ur ambulansen i gröna kläder, halkade rätt ner i en snödriva innan han återfick balansen och log mot mig så att snön smälte i hela kvarteret.

”Förlossningsdags?”

Han sträckte fram en varm, fast hand och fattade min skakande, kalla i en hälsning på väg in i porten. Jag följde efter honom, bakom mig kom ännu en man men honom minns jag inte ens hårfärgen på, vi sprang på rad upp för de tre trapporna och jag rabblade urskiljningslöst upp den ömsom nödvändiga och ömsom helt ovidkommande information jag skrapat ihop.

”Hennes kille är på jobbet, ni måste få tag på honom!”

Han som gick först vände sig mot mig utan att flytta på leendet.

”Vet du, vi fokuserar på mamman tänkte jag, så kanske du kan försöka nå honom under tiden?”

Händerna skakade när jag en halvtimme senare tände en cigarett utanför Karolinska. Jag åkte med förstås, jag kunde inte lämna henne. Djupa bloss på cigaretten och blicken fäst på parkeringsplatsens infart, inga nya bilar än. Från den trasiga lappen på deras brevlåda visste jag att hon hette Åkesson och i ambulansen hade hon påmint mig om att hon hette Jenny i förnamn. Mitt namn kunde hon, för jag var den som satte upp lappar om stundande fester eller klagade på snöröjningen vid cyklarna med jämna mellanrum. Usch, att folk ser mig som en sådan, jag visste inte det. Eller jo, det gjorde jag kanske, det är väl ännu en raden av förträngningar jag ägnar mig åt.

”Är det inte cigarr man ska röka vid förlossningen?”

Jag hade inte ens hört honom komma ut från entrén men nu stod han där med sitt leende igen. Mörkt, halvlångt hår som inte såg ut att irritera honom trots att testar av det hela tiden föll ner i de bruna ögonen. De gröna sjukvårdarkläderna under en stor mörkblå dunjacka, en fullpackad tygpåse i ena handen.

”Det är väl pappans business”, svarade jag och viftade med mobiltelefonen.

”Jag fick tag på Micke, han sitter i en taxi, han är här om någon minut bara.”

Han nickade, han som jag ännu inte visste vad han hette men som rubbade hela mitt system bara genom att stå där, en meter ifrån mig i snöhögarna.

”Allt verkar gå bra därinne, det kommer nog gå snabbt nu. Det var tur att du var hemma och ringde.”

”Ja, jag ska väl.. Micke byter väl av vakten nu, antar jag.”

”Ska du hem? Jag kan köra dig, jag ska till Kungsholmen så det är på vägen.”

Det var rusningstrafik när vi lämnade Solna och sjukhusområdet och rullade över Solnabron in på Torsgatan. Han pratade med mig men jag minns inte om vad, jag minns bara att jag upplevde stämningen som elektrisk och att jag älskade hans småländska, skorrande dialekt. Han hette Martin. Marrr-ttin hette han, han kom från Vetlanda och han tittade uppmärksamt på mig när han berättade, väntade in mina ”mm” och ”mhm” och frågade intresserat trots att han inte fick mycket till svar. När han för andra gången den dagen bromsade in utanför min port hade jag nästan kramat sönder visitkortet jag letat fram ur väskan och nu höll i handen.

”Här är mitt kort.”

Det var den första hela mening jag yttrat sedan vi satte oss i bilen och jag slängde ur mig den samtidigt som jag öppnade passagerardörren och lät ena foten landa i snömodden utanför.

”Vill du att vi hörs av?”

Han såg på den fransiga pappersbiten i sin öppna handflata och vände sedan upp blicken mot mig. Den var allvarligare än jag hade förväntat mig, leendet var borta och ersatt av något undrade, frågande. Han fortsatte innan jag hann svara.

”Jag är… jag har en flickvän, bara så du vet det.”

Mina axlar åkte upp i någon slags ursäktande ryckning, det var med all kraft jag lyckades pressa fram ett obekymrat leende innan jag lämnade bilen och halkade de tre metrarna fram till porten. Jag tyckte mig urskilja en hand höjd i en vinkning inifrån dunklet i kombin innan han körde iväg. Den snötäckta asfalten dämpade ljudet av rivstarten och jag skämdes som en hund när jag utmattad lyfte det ena mjukisbyxklädda benet framför det andra, trappsteg för trappsteg genom det aprikosfärgade trapphuset ända upp till våning tre och den lägenhet jag lämnat i adrenalinrus bara någon timme tidigare.

Den kvällen, den trettonde januari, fick jag två sms. Det ena gjorde mig jublande lycklig och oväntat stolt.

”Lola föddes 18.35. Tack snälla granne och blivande barnvakt för all hjälp.”

Det andra kom någon timme senare och vände upp och ner på allt som var jag.

”Du försvinner inte ur tankarna du. Följ med mig på frukost i morgon?”

Kann Ich dich umarmen?

Tove är här, och Jonathan, och jag följer med dem ner till stugan vid havet en liten stund bara för att jag kan. Vi pratar om hennes vår i Wien och pluggar lite fraser och tänker att det är väl lägligt att bjuda på lite kontakttips inför helgen.

IMG_6753.jpg