Flexibel – eller självutplånande

Om kompromissande och att få vara sig själv. Tänker mycket på det, vad som är vad, men slår hela tiden knut på mig själv när jag försöker få ner det i ord. Så här; vi letar väl ofta efter en relation där man bara får vara sig själv, där man är trygg i att man är älskad för den man är. Samtidigt är det viktigt med kompromisser och anpassning, för att relationen ska fungera. Men var går de där gränserna?

När gör man avkall på sig själv, börjar leva för någon annan, och när är man en flexibel, kompromissande partner som ändå känner att man får vara sig själv fullt ut? Att göra saker man kanske inte själv är så sugen på, bara för att man vet att det betyder mycket för den andra? Det är ju viktigt, det är att visa kärlek och respekt och intresse, men var går gränsen till att man börjar leva för någon annan? När man inte får samma sak tillbaka?

En relation består väl sällan av två exakt likadana människor – således agerar och reagerar man inte likadant i alla lägen. Risken finns ju att den ena blir den som anpassar sig; kanske inte för att hon eller han måste, utanför att man är så som person. Och så oljas maskineriet och relationen blir lättare och mer friktionsfri och den bakomliggande anledningen är att den ena hela tiden smyganpassar sig efter den andre. Tills den får nog, tänker ”jag vill bara få vara mig själv” och börjar söka efter en ny relation. Eller?

Vad säger ni, vad är viktigt och vad är destruktivt? Var drar ni gränserna?

9 svar på “Flexibel – eller självutplånande”

  1. Tror du slagit huvudet på spiken när det gäller ämnet, för jag tror inte att det alltid märks vilka kompromisser man gör förrän det gått ganska långt. Och när man varit med om det en gång är man mer på sin vakt. Att vara själutplånande kan också vara en del av ens personlighet, det finns ju de människor som faktiskt uttrycker att de inte alls vill sätta sig själv i främsta rummet.Destruktivt blir det när man en dag vaknar upp och inser att man inte längre är sig själv. Eller inte har en aning om vad man vill göra utan att fråga den andre personen. Positivt är det när man pratar med varandra om behov och önskningar. Det värsta man kan göra är väl att kompromissa och uppoffra utan att tala om att det känns tokigt tänker jag.

    1. Klokt, det är klart att det är en rättvis mätare. Om det inte känns bra så är det något som inte står rätt till. Men det måste vara ganska vanligt, tänker jag, att den som anpassar sig kanske är mindre benägen att ta upp problemet, eller ens se problemet – det kanske ligger mer i dens natur att ha det så menar jag..?

  2. Ser man inte det här i nästan alla relationer? Det är få relationer runt mig där någon har helt glömt sig själv, men det jefligt nära då och då. Och kanske skulle vi se på en relation där det inte är så som lite konstig.Jag anses nog vara en stark och självständig individ men jag springer i fällan varje gång. Jag vill ju så gärna att det ska fungera och vara bra, så vad kan JAG göra för att få det så. Tanken att han kanske också ska göra något är inte lika enkel att tänka, för det är något jag inte kan påverka.Men jag har gett mig fan på att i mitt nästa förhållande handlar det om att ge och ta. Bestämma saker med utgångspunkt från mig själv. Håller som bäst på att treva mig in i ett förhållande och jag får påminna mig igen och igen om att inte kompromissa bort mig själv. Att jag skulle göra det är ju inget han ber om, det är något jag gör helt själv. Och det blir ju en ond cirkel för helt plötsligt är jag någon som försöker passa i hans pussel istället för att vara den han blev kär i.

    1. Menar du att det är en (förlåt ordvalet) ”tjejgrej” i större utsträckning? Kanske är det så. Och definitivt som du säger – hur självständig och stark man är och uppfattar sig som kan man hamna i situationer där man kompromissar bort sig själv, känslor gör väl det med en. Och som Sara sa – det är väl först när man själv mår dåligt av det som det blir ett problem. Håller tummarna för dig och nya förhållandet – som du säger, han blev kär i DIG 🙂

  3. Jo exakt så, det kan ju ligga i ens natur också. Det finns många (mig själv inkluderat) som inte alltid märker när vi anpassar oss. Det finns väl i olika grader av utsträckning. Klart det finns människor som anpassar sig för att det är naturligt för dem. De kanske inte heller kommer att tycka att det är ett problem. Kanske blir de utnyttjade men inte märker det. Eller så lever de lyckliga och anpassar sig. Och så finns det de som anpassar sig i början av ett förhållande och sen hittar balans mellan exempelvis kärleken och vännerna, eller vad det nu kan vara. Är det inte lite märkligt hur lätt det är att ifrågasätta andra människors uppoffrande? För alla gör det ju, mer eller mindre, någon gång. Det går ju inte att älta och prata om varje liten kompromiss heller tänker jag?

    1. Har du last den tidigare nämnda ”Hemligheten”? Finns en personbeskrivning där som är exakt så – extremt anpassande, fast till den grad att det påverkar både personen själv och relationen.. Intressant, det där, balansen är viktig, som du säger. Och bra balans är det väl när man inte tar upp varje kompromiss – just för att de kommer naturligt? Och från båda håll förstås, det är ju en förutsättning..

  4. Jag menar inte alls att det är en tjejgrej. Har inte ens reflekterat över det. Visst är det kanske så att kvinnor har lättare att ta på sig rollen som den som försöker göra allt bra. Men mer tror jag det beror på vilka relationer vi har med oss i bagaget. Då menar jag främst de som har format oss under vår uppväxt ex plats i syskonskaran, ensambarn, vilken roll man har haft bland vänner osv. Detta tål att funderas lite på och framför allt med utgångspunkt från sig själv. Att inte slarva bort sig själv i någon av sina relationer och ta ansvar för att själv må bra.

  5. Nej jag inte läst Hemligheten. Kollade in den på Bokus, men inte kommit mig för ännu. Ja det är klart att det måste finnas någon grad av ömsesidighet, som man inte måste prata om. Och som Ragna menar, det är inte nödvändigtvis en tjejgrej. För mig handlar det om hur man känner sig själv. Och hur långt man själv är villig att gå. Om du vaknar en dag och har kompromissat livet ur dig för att få det fungera, men inte känner att din partner gjort likadant och är nöjd med det, vem kan säga något om det?

  6. Mycket intressant skrivet Lina. Man kan vara hur kär som helst men ifall en ömsesidig respekt finns är ett förhållande livsfarligt. Allting dör ju då till slut. Attraktionen också. Gränser är nödvändigt för att bibehålla livsluft

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *