På förekommen anledning…

Skärmavbild 2012-07-31 kl. 15.26.52.jpg

Undrar som Hanna. Hur vanligt är otrohet egentligen? Enligt undersökningar, och förekommandefrekvens på nätet, extremt vanligt verkar det som. Att flera stora otrohetssajter finns, och tydligen går runt. Att folk sitter på Familjeliv (av namnet att döma en sajt för människor som trots allt valt att få barn ihop, att leva tillsammans) nätterna igenom och förser varann med vänsterprasseltips. Att en del separationer svalt kommenteras med ett ”ja men han/hon har ju aldrig varit trogen” som vore det den naturligaste sak i världen. Att otrohet i så många kretsar och sammanhang tas så besynnerligt lätt på.

Helt ärligt, jag vet ingen i min bekantskapskrets, och då är majoriteten i relationer, som är otrogen. Skulle det då vara en illusion, är det något ”alla” gör men inte talar om det? Eller är det inte lika vanligt som cynikerna vill få oss att tro? Är det olika sorters människor som är otrogna, har det med relationen att göra eller är det alltid den otrogne själv? Vad tror ni?

Alltså. Jag orkar inte bli cynisk. Orkar inte tappa förtroende för människor, eller tron på kärlek för den delen. Förstå vad mycket tråkigare liv man måste leva då.

Win a Divorce!

skiljas.jpg

Tja, ni vet ju vad jag tycker om otrohetssajterna, jämmer och elände om jag ska vara honungslen i mun, men tydligen så finns det grader även i hevetet. Nu kan man som notorisk prasslare välja att besöka en sajt endast med uppsåtet att bedra sin partner (”sätta lite guldkant på tillvaron” som jag vill minnas att Victoria Milan uttryckte det) eller så kan man besöka en steget mer manipulativ dito där man både kan bedra och – skulle man gud förbjude bli påkommen – tävla om kostnaden för en skilsmässa.

Moderna människor

De kanske är ute och jagar hela dagarna. Klubbar ihjäl någon bisonoxe med sina stora påkar och sen släpar de hem sitt byte till grottan och lägger sig och vilar i sina djurhudskläder medan någon annan fixar den perfekta grillglöden på lägerelden. Kanske har de inte ens lärt sig göra eld, förresten. Och så efter en köttig GI-middag loggar de in på datorn och dunkar lite rygg i sådana här trådar som gör att man får lite kräks i munnen.

”Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi”

Han hade sommarkostym, en sån lite skrynklig i beige linnetyg, solbränd flint med många leverfläckar, tjocka strumpor i lågskorna. I handen höll han ett plastglas med öl, då och då räckte han över det till henne för att hon skulle kunna ta en snabb klunk innan han tog tillbaka den, försiktigt för att inte spilla. Hon hade någon typ av stråhatt nerdragen över de grå lockarna, hon kedjerökte med bestämda rörelser, halvt bortvänd från sin man, kanske för att hon var irriterad, eller kanske bara för att han inte skulle få rök i ansiktet. De hade säkert levt i minst åttio år var innan de hamnade där de satt nu, på varsin trädgårdsstol av plast en bit utanför folkmassan som trängdes framför scenen på Lasse i Parken, där Plura och resten av Eldkvarn rev av ”Fulla för kärlekens skull”. Vi såg på dem nästan mer än vi såg på Plura just då, deras högerfötter stampade i exakt takt, både med låten och med varandra, och vi tänkte hur gör man för att vara tillsammans så länge? När valde de varann, och varför? Egentligen är det nog just det där, att ordlöst sitta intill varann på en Eldkvarnsspelning vid Hornstull och stampa i exakt takt, en varm sommarnatt när man klätt sin rynkiga kropp i sommarkostym, som vi alla nånstans strävar efter.

Beskedliga yrken

Skedande är bland det behagligaste som finns, så är det ju, men jag ställer mig ändå frågande till om det är lika mysigt med en helt okänd person. Och mot betalning? Själv skulle jag nog föredra att betala för en vanlig ryggmassage om det bara var lite beröring jag längtade efter. Den perfekta skeden hittar man nog snarare på typ Happy Pancake.

skeda.jpg