Spellistor för hångelsoffa, dans och dumpningar

Livet är en schlager, heter det väl? En utekväll kan vara en hård metallåt, en sprittande popdänga eller en sorgsen ballad. Kärlek kan vara all the above och mer, en finstämd visa kanske, en tung hiphoplåt, eller lite panflöjt höljt i dimma. Fick just några listor i ett utskick från Spotify, som tagit hjälp av en musikpsykolog för att undersöka den viktiga roll som musik spelar i människors romanser.

Visste ni att samtliga Dirty Dancing-låtar toppar listan över bästa låtarna att lyssna på när man har sex? Underbart. Cry to me med Solomon Burke måste vara den hetaste av dem alla. Bästa artist för att komma i stämning, enligt undersökningen? Marvin Gaye, föga oväntat men logiskt. Personligen skulle jag vilja lägga till Leonard Cohen också. I’m your man, eller Hallelujah

Hur som, det här med spellistor för olika nischade tillfällen, det är underbart. Och när det kommer till romantik och relationer finns det ju hur mycket utrymme som helst. Här kan ni exempelvis lyssna på göra-slut-pepp-listan vi skapade i vild självständighetsförklaring för ett par år sedan. Tycker helt klart den håller fortfarande? Och här är några av Spotifys egna listor för den hågade;

De fem låtarna som


Har ni något att dela? Någonstans i era arkiv, en pianoklinkande bada-badkar-lista, smäktande förlåt-att-jag-glömt-städa/handla/fixa-musik, lättsamma sparka-i-löven-på-romantisk-höstpromenad-låtar, tunga en-kopp-te-efter-krogen-listor..? Bring on!

… seems to be the hardest word

Vi säger nog förlåt lite för sällan. Och dessutom, när vi väl krystar ur oss en ursäkt så är det lite för hög andel som inte är ärligt menade. Alltså, vi måste bli bättre på att se saker ur andras synvinkel. Man behöver inte bara be om ursäkt när man själv tycker att man haft fel (då tenderar de ju att bli väldigt få, ursäkterna, allsmäktig som man är *host*). Det är lika viktigt att kunna säga ”förlåt” (och verkligen mena det) när man märker att det här gör honom eller henne ledsen. När man ångrar att man sagt något sårande eller upprörande, eller inte förstått allvaret för den andra, även om man inte nödvändigtvis delar hens åsikter. Tycker ni inte? Ibland är det där ordet så oöverstigligt viktigt för någon annan, det kanske till och med är allt som behövs, varför snåla med det då? Sitt inte och tjura över att du har rätt i sak om du trampat på alla möjliga ömma tår för att bevisa det. Säg förlåt att jag gjorde dig ledsen, jag förstod inte att du upplevde det så, och kramas i stället.

Annat jag tänker på just nu;

1) Varför bor jag inte på landet? Det där behovet, av natur, att kunna gå ut och plocka någonting man odlat själv på en egen bit jord som inte tryckts ner i en kruka på balkongen, kanske ha några djur i en tjärdoftande lada, få stirra på skog eller sjö eller åkrar genom köksfönstret när man äter frukost, det där behovet hyser jag lite lågintensivt nästan jämt. Men vissa dagar, som idag, när jag med näsan i mobilen Hemnet:ar gårdar och torp så att jag krockar med varenda stolpe och träd på Norrmälarstrand på väg till jobbet, äter det liksom upp mig. SÅHÄR nära att slå till, alltså.

2) Hur vi sover. Sjöstjärna, någon?

Relationstanke #1

Vet ni vad jag tror gör en bra relation? Att komma lika. Inte bara för att en kollega just nu testar ett jämställdhetsspel med samma namn, utan för att jag tänkt mycket på det nu när många vänner och bekanta ägnar sig åt att bilda nya små familjer. Att komma lika, eller åtminstone verkligen försöka. Jag känner många smarta, moderna, jämställda män. Både pappor och barnlösa. Och jag är fullt medveten om att de ofta tvingas ropa lite extra högt för att bli bemötta med samma självklarhet som nyblivna mammor. Det är förstås synd.

Men vad som också är synd är när andra män obekymrat solar sig i den jämställda glansen, utan att faktiskt leva den. På riktigt. De tillsynes vettiga killarna vars image obönhörligen raseras i skarpt läge. För man blir inte särskilt jämställd av att bara ha lärt sig säga rätt saker. Att inför födseln prata sig hes om delad ledighet och ett år senare plocka ut sina tre månader (gärna över sommaren) eller att under högtidliga former byta en blöja när man har gäster. Att inför hänförda vänner orera kring hur ”allting ändras när man får barn, man har ALLTID dåligt samvete när man jobbar mycket/reser mycket/vad man nu gör, man saknar sitt barn HELA tiden”.

Så stanna hemma då. Den sortens dåligt samvete, alltså… Vad är det ens, någon slags alibi? Få ordning på dina prioriteringar i stället. Det är inte vad du säger eller hur du poserar vid skötbordet som räknas, det är tiden och slitet du lägger in som ger en jämställd relation, en lyckligare partner samt en tjatfri och betydligt hetare relation. Ta lite ansvar och låt andra slippa ta i ditt kletiga ”dåliga samvete”. Eller håll bara väldigt tyst.