Relationstanke #2

Carina Berg. Plötsligt, för någon vecka sedan när hon fyller flera uppslag i DN Söndag, tycker jag om henne ännu mer. Hon bryr sig inte om vad andra går runt och tänker, säger hon i ett textstycke om familjen och relationen
till sin lika kände man.

”Det enda som är viktigt för mig är att jag vet att hemma hos oss är inte gråt farligare än skratt. Det får mig att känna mig trygg.”

Jag stirrar på det där citatet och tänker att precis så är det. Om man vet att världen står kvar fastän det stormar blir man inte lika rädd när vinden river
loss bitar av taket. Om man vet att man inte kan gå fysiskt sönder av att vara ledsen, att sorg är något man kommer stöta på, som måste få finnas, att han inte kommer försvinna så fort allt blir jobbigt… Det är trygghet, i med- och motgång. ”Kloka Carina Berg” tänker jag och fingrar på pappret, vill klippa ut det, rama in det, och någon dag senare när jag och Annika halkar Kungsholmen runt på leriga parkvägar så pratar vi om intervjun och hon skrattar och säger att ”precis det där hajade jag också till på, det liksom etsade sig fast”.

Och vi enas om att när man väl hittar den sortens trygghet så hittar man samtidigt nytt överseende med oväntat mycket annat. Precis den känslan är den jag helst vill ge och få. Och föra vidare, liksom gnugga in redan från början, till den lilla människa som går en vild brottningsmatch mot sig själv
i min mage just nu.

Som i en låt av The Clash

Det här skrev jag för något år sedan. Funderade mycket på det där då, det där med att stanna eller gå. Minns att folk omkring mig i rasande fart antingen bröt upp från långa förhållanden eller gick all-in, blev gravida och köpte större. Jag gör det nu med. Funderar alltså. Situationen är en helt annan nu, för mig, mindre fladdrig och med en mage som spänner av små knytnävsslag under tröjan. Men jag tänker mycket på de där valen man gör och antagligen – aktivt eller passivt – fortsätter göra under lång tid framöver.. Förstår ni vad jag menar?

”Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.

Det finns de 
som håller ut och kämpar för omgivningens skull, kanske barnens eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.

Det finns också de
 som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ”tar kärnfamiljen tillbaka”, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst drygt 20 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister.

Vi som är uppvuxna med, marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ”nöja dig” i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ”perfekt” på alla nivåer för att det ska vara ”värt det”?

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ”nöja sig”. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare?”