Kärleksfilmtips #32 451: Weekend

Har velat se den länge och här om dagen blev det äntligen av, på dvd. Weekend var över förväntan, hela filmen utspelar sig som titeln skvallrar om under en enda helg och jag älskar ju det där, hur mycket känslor som kan uppstå på så kort tid, hur slumpartade vissa möten är och hur mycket de ska komma att betyda.. Vill omedelbart sätta mig och skriva en bok om alla såna fina och vitt skilda historier jag hört/anförtrotts/snokat reda på. Men tills vidare – se den här!

 

När han är för bra för att vara sann (så kanske han är det)

Tänk, den som ändå hade titeln ”Legitimerad spökdejtare” på visitkortet. Vad mycket kärlek man skulle sprida. Tyvärr urvattnas ju lite av romantiken i ”jag blev kär i honom redan innan vi träffats” när det överskuggas av ”jag blev kär i en inhyrd spökskrivare som låtsades vara han – innan jag förstod att jag bara hade med en lat, ointresserad ungkarl och en pengakåt konsult att göra och lämnade dem båda”.

Om den svarta sjukan

Privatdetektiver som återställer raderade sms och arrangerar ”honeytraps” för att locka vilsna partners att hoppa över skaklarna, vinstdrivande sajter vars mål är att matcha människor till den perfekta otrohetsaffären. Det känns nästan farligt att titta för noga. Som att det där lömska skimret skulle sänka sig över hela ens tillvaro. Lätt att bli cynisk, svårt att lita. Rädslan för att bli förd bakom ljuset, sviken och förödmjukad vägs mot oviljan att bli den svartsjuka partnern. För alla vet att den svarta sjukan är för de svaga. Att den raserar minst lika många förhållanden som otrohet.

Jag tror de flesta kan hamna där. Periodvis trycka ner sig själv och börja tvivla på varför inte någon annan skulle ha för avsikt att göra samma sak. Ha stunder då man misstror de som vill en allt gott, såväl som stunder då man iskallt tar dem för givet. Alltid lämna vissa dörrar öppna – ibland av nyfikenhet eller intresse och ibland bara av rädsla att bli ensam. Kanske är det därför jag svamlar om att välja. Sluta fladdra, slå sig ner och prova att investera allt på ett och samma ställe. Försöka vara någon att lita på själv, och hoppas att man blir bemött med samma respekt.

Och, om inte, så småningom våga resa sig och prova igen.

 

Relationstanke #4

De flesta har en, vissa kanske samlat på sig flera. Vi pratar sällan om dem som personer, mer som fenomen – en kompis refererar till ”den vita valen”, en annan kallar sin för ”the one that got away”.

Du vet, hen det aldrig riktigt blev något med – men som aldrig helt tycks försvinna ur hjärtetrakten. Den du kanske aldrig hann ”testa” med för att ni träffades vid fel tidpunkt, bodde i olika städer eller hade era hjärtan inlåsta hos någon annan just då. Kanske kommer den människan alltid välta omkull något inuti dig när hen kommer på tal, när ni krockar i tunnelbanan, när namnet fladdrar förbi intill soliga bröllops- eller bebisbilder på Facebook.

Det är fint, att bara låta det få vara så. Kanske är du i något nytt, kanske blir det där och då du väljer vem du vill vara, vem du väljer, vem du vill vara med. Du kanske bara står där på bryggan och ser den vita valen simma förbi – den åmar sig säkert med någon spektakulär volt och kanske drar du imponerat efter andan – men sedan borstar du bort vattenstänken och tar några steg tillbaka upp på torra land.

Man behöver inte veta om alla ”om” och bara för att havet är fullt av fisk behöver man inte fortsätta jakten på napp. Gamla Gwyneth Paltrow-rullen ”Sliding doors” gick på tv härom kvällen och jag tänkte samma sak då; vissa frågetecken är finast om de aldrig rätas ut.

För dig naken

Filmtips #2 i år får bli dokumentären om Lars Lerin (som vi först länge försökte se på bio men aldrig kom iväg till – och sedan av oförklarlig anledning väntade till sista kvällen på Svt Play med att se). Så glad att vi såg den. Ända sedan jag hörde hans Sommarprat, som inleds med att julen kommit till Värmland och hur den svenska julmaten blandas med krokodilköttet hans blivande make Junior tagit med från Brasilien, har jag velat se filmen om Lars och hans nya kärlek. Nu blir det till att lyssna på Vinterpratet också.

Rust and bone

Nyårsdagen är stora filmdagen, det är ju sedan gammalt, men igår hoppade vi för en gångs skull över Ivanhoe och njöt i stället av Crocodile Dundee 1 och 2 från sofflocket innan vi pallrade oss iväg till biograf Grand och såg nya Rust and bone. Ingenting alls, visste vi om den, förutom att den fått fina recensioner och att det var en kärlekshistoria (vilket ju alltid går hem hos mig). Men vilken film. Alla känslor i hela spektrat – på franska, dessutom. Ni måste, måste se.