Relationstanke #5

Det har gått nästan sexton år sedan jag lämnade högstadiekorridorerna, men jag glömmer inte den där pirrigt skavande känslan. Alla hjärtans dag. Lika delar oro och förväntan. De som fick rosor och de som blev utan, de som låtsades oberörda och de som slokande gick hem tomhänta. De som blev provocerande malliga när de fick flest. En popularitetstävling, initierad och styrd av skola eller elevråd, smidigt kamouflerad med hjälp av kärleksdagens budskap: att visa uppskattning.

Och det slutar liksom inte där. När du väl klarat av tonåren med hjärtat (och eventuellt någon fnasig, torkad ros) i behåll fortsätter Amors afton urarta till en kommersiell bonanza utan dess like. Då är jag ändå pro-firande i alla former, ska tilläggas, firas bör det som firas kan. Men plikttrogna gester, lika förväntade som att kollektivtrafiken brakar samman när det snöar – hur romantiskt är det? Ska ni fira så fira personligt. Och gör det vilken dag som helst.

Frukostsmulor i sängen eller en Youtube-länk i mejlen är ”symboliskt” i dess goda bemärkelse – en hjärtformad chokladask är det inte. Hemlagad trerätters till tonerna av en specialkomponerad Spotifylista eller kärleksfulla ord på en oväntad lapp guldkantar vilken vardag som helst. Och en vanlig onsdagsnatt kan inhysa den perfekta förlovningen. Du kanske är dyngförkyld och höggravid, din kille kanske är hemma i tre dagar mellan jobbresor och ni kanske firar det med att skåla i glögg, knyta bomullssnören runt ringfingrarna (har ni sett Greven av Monte Cristo?) och dansa en ömsint tryckare eller två till ”era” låtar hemma i köket. Det är också fint, vi testade nyligen.

(Två månader sedan, redan?! Snören tenderar dock att bli vansinnigt smutsiga. Har nu bytt till guld.)

Eller så bara dör den, kärleken

”Det är så med känslor. Kärlek kan faktiskt bara dö.”

Jag är lite av en förnekare, en sådan som gärna vill höra någon väsa ett lugnande ”nej planet KAN inte störta” när jag motvilligt boardar, fastän jag mycket väl vet att det kan det visst, det är klart planhelvetet kan störta men det är extremt osannolikt och framförallt hjälper det inte att oroa sig i förskott.

Det är samma med kärlek. Jag kan (på ett extremt naivt sätt) må fysiskt illa av tanken att kärlek, hur trygg och självklar och säker den må än kännas, bara kan försvinna. Att den till och med kanske oftast gör det? Att det kan finnas tusen anledningar till att relationer bryts – otrohet, oförenliga drömmar, missbruk, beroende, en av er blir kär i någon annan, ni bråkar för mycket…

Eller att den bara dör, kärleken. Och ja, en del ger kanske upp för snabbt, vem som nu avgör det, medan andra inte kan släppa taget utan fortsätter kämpa lite, lite för länge. Många föräldrar gör det, och det har jag full förståelse för. ”Jag kan inte lämna honom, jag står inte ut med tanken att missa halva mina barns liv med någon jävla varannan-veckas-lösning”, sa en kompis till mig en gång och så stannade hon, bet ihop liksom, och kärleken som i deras fall faktiskt helt hade dött kom till liv igen några år senare.

Det kan också hända, och jag fattar att man kämpar extra mycket när man väl valt varandra som föräldrar. Men för den som mår dåligt i ett förhållande kan jag inte se hur det, barn eller inte, skulle vara bättre för någon alls att stanna kvar. Att bita ihop, rida ut någonting som man redan kämpat orken ur sig för utan resultat. För kärlek kan faktiskt bara dö. Och om man inte låtsas om det, om man för andras skull eller kanske av ren och skär rädsla inte ger sig själv chansen att få uppleva det där en gång till… Då kanske en bit av en själv bara dör, också.

RFSU strikes again

För ett tag sedan släpptes deras nya sex-app för att få par att sätta fyr på falnande relationsglöd – och idag är det premiär för nya sexpodden för vuxna. Hela konceptet ”Sex för vuxna” (enligt RFSU själva en satsning på sexets plats i vardagslivet) är så bra och så helt på sin plats i den prestationsinriktade värld vi vabbar/jobbar/ligger runt i – extra plus att ”nyare” plattformar (app och podd) används för att nå ut och aktualisera.

Nu ska här premiärlyssnas, här finns den (eller i Itunes) om ni vill göra samma.

Smelly cat

Minns ni feromondejtingen? Jag har liksom haft anledning att komma tillbaka till det där elektroniskt utsöndrade hormonet både en och två gånger sedan dess, för kattens skull, hon visade sig behöva några extra doser såhär på ålderns höst. Elurtagen preparerades med de små dosorna, fromheten infann sig och plötsligt satt vi samlade, ett stort fascinerat sällskap i köket, och listade potentiella användningsområden för det här försnällande preparatet. ”Kanske är det sånt här man ska tämja vaknätterna med” tänkte jag och övervägde att även packa ner en dosa att installera i förlossningsrummet. Tänk om det funkar. Äh, lika bra att genast bunkra minst en för varje stundande småbarnskris som jag läst om i Vi föräldrar.

Hur som helst. Nu dök de upp igen. Bland en miljon andra ganska dyra och inte särskilt personliga förslag på vad man kan köpa till sin älskade på Alla hjärtans. Och de gör en tydligen inte bara beskedligare och mer harmonisk, de gör dig mer attraktiv på studs.

”Grattis på alla hjärtans dag älskling, bär denna så blir jag ännu mer kär i dig?” ”Grattis gubben, jag kommer vara snäll så långt flaskan räcker?”