Relationstanke #8

Fiske-Lina. Fyndigt smeknamn ändå? Rekordsnabbt myntat av pluggkompisarna efter att jag offentliggjort mitt extrajobb på fisk- och skaldjursdelin. Skarpast i minnet från tiden i butiken är dock doften. Och klientelet. Fredagsuppknäppta skjorthalsar – övervägande portföljförsedda män, där för att plocka upp helghummern. Nästan samtliga med samma oförklarliga kärlek till den ”lustiga” toffel-jargongen.

– Jaha, räkorna är slut, då måste jag konsultera chefen, höhö.
– 250 spänn? Vänta ska jag ringa hem och kolla med regeringen.
– Släng i ett halvkilo, annars blir kärringen galen därhemma.

Telefon-gester med ena handen och halshuggningstecken med den andra. Varför är det uteslutande män som roas av att referera till sina respektive som diktatorer? Till och med förmodat normala killar kan plötsligt väsa ”det lär inte bli populärt därhemma” och himla med ögonen utan närmare förklaring. Aldrig har jag hört en tjejkompis ondgöra sig över förhållandets förpliktelser på samma sätt?

Ge varandra lite frihet! Är du missnöjd med omfattningen av densamma – släpp martyrskapet och motionera direkt till Styrelsen. För ingen vill vara järnhand, lika lite som någon vill vara toffel. Själv lutar jag nog tyvärr lindrigt åt det förstnämnda just nu. Romantiserar hej vilt kring utekvällar med dansande vänner och flödande vin (trots att jag vill vara med Vera mest jämt) och blir orimligt provocerad av att han kunnat göra allt det där i nio månader and counting.

Men det är övergående, och vi kan skämta om det. Så länge han aldrig någonsin tar till fiskjargongen offentligt, förstås.
Då blir kärringen galen därhemma.

Kärlek på löpande band

HÖR NI VAD NI LÄSER? Svårt att överrösta bröllopsklockorna såhär års. Pingst och Kristi himmelsfärd är sedan länge populära helger att knyta hymens band och i år firar vi dessutom prinsessvigsel i juni. Bröllopsfebern är mer smittsam än någonsin – och än är det inte för sent för dig som hoppas bli gängad innan industrisemestern. Den 15:e juni anordnas det eminenta eventet drop-in-bröllop på Skansen. För fjärde året i rad kan ni viga er utomhus, kyrkligt eller borgerligt, enligt löpande band-principen. Kolla Skansens hemsida, slå till – och skriv till mig om ni gör det? Man blir onekligen sugen…

Skärmavbild 2013-04-23 kl. 16.52.01

Hen kan bli ert vittne. (Foto: Skansen)

Samtal med E

– Och så var jag på den där dejten igår, men vi klickade verkligen inte.
– Varför inte?
– Stolpskott.
– Haha, på vilket sätt?
– … alltså han var snygg, och han hade ett sjukt intressant jobb som han verkade brinna för…
– Låter ju inte så oattraktivt?
– Nej, i och för sig, och han hade ett himla snyggt namn faktiskt… Och han var artig, han frågade hur mycket som helst om mig.
– Haha, allvarligt? Vad är problemet?
– Han hade löparskor. Alltså, på dejten.
– Aha. Synd.
– Ja. Synd på så rara ärter, faktiskt.

Relationstanke #7

Det var minusgrader ute men mina händer var svettiga redan innan vi kom in. Nu satt vi i baren, högst upp i Scandic-hotellet vid centralen, drack glas efter glas av husets röda och stirrade ut över ett Stockholm där mörkret sänkt sig för länge sen. Ritade upp planer och drömmar på en servett med min bruna ögonpenna. Det kan ha varit då jag blev kär.

För ingenting (utom möjligen valet av tatueringsmotiv) berättar så mycket om en människa som drömmarna. Det är dem jag faller för. Inte den lata drömmaren, som bittert fantiserar om allt som kunde varit bättre utan att göra något åt saken. Men den driftige. Han som fascineras av långfärdsskridskoåkare och lagom till nästa säsong inte bara lärt sig åka utan därtill trixat in sig i någon anrik skridskoordern. Som har projekt. Som inte tror att man någonsin blir helt ”klar”, och som gillar tanken på att fortsätta vara ofärdiga ihop.

Vi ritade nästan samma drömmar då, på den där servetten. De flesta av dem har vi checkat av tillsammans. Det kommer förstås också tider då man helt fokuserar på sitt eget, sätter bock efter bock i rutorna på vägen till självförverkligande. Och kanske är det vad som håller en samman, attraktionen till den andra som individ.

Men rätt vad det är ska man förenas igen, i något gemensamt. Kanske en Vera, som genast vänder upp och ner på allt och flyttar världsfokus till sig själv. Kanske börjar man om då, ihop, ritar nya planer med henne, platser och blivande minnen på baksidan av samma fransiga servett. Men allt det där ligger längre fram. Allra först möts man i den trånande drömmen om en hel natts sömn.