Om vänner som är som att komma hem

Allt är som vanligt på Vasas. Lördagskväll, stigande salongssorl i tysk-ölhalls-liknande lokaler och ett troget klientel som rör sig i åldersspannet 4-80 (fyraåringen vet jag alldeles säkert för hon sitter och äter pasta vid bordet där jag strax ska slå mig ner). Favoritservitören sveper förbi med ett leende ”de sitter där borta i hörnet” och jag nickar tacksamt när jag får syn på dem, ett gäng av de finaste vänner samlade för att fira Sverkers aktningsvärda 35.

Allt är som vanligt fast mycket mer sällan. Det händer stora, svåra, lyckliga och läskiga saker i våra liv men när vi ses är det som att landa, hemma, eller i sig själv kanske. Jag tänker att jag saknat dem så det gör ont.

Och vi pratar, om vattnet under broarna och verkligheten som tycks ligga kvar där vi lagt den och när jag konstaterar att det bara är veckor kvar tills jag kliver in på jobbet igen och så säger Daniel, i förbifarten liksom, att det är roligt att mitt senaste blogginlägg är flera månader gammalt och dessutom består av en bild vars text omöjligen går att tyda. Såhär står det, Daniel, håll med om att publiceringen hade varit väl befogad (om det bara hade gått att tyda).

”Dagens tistel till alla killar som inte kan göra slut på vanligt vis utan måste dra in polisen. Fy farao. Kommer aldrig mer lita på någon kille.

/En arg flicka.”

Med de orden förklarar jag bloggen officiellt återuppstånden.