Dela med sig eller snåla, en vanlig fråga får man tåla..

Läste ni M:s mastodont-delade krönika i söndags? Stolt och glad blev jag förstås, både över att han står upp för valet att vara föräldraledig på riktigt och att den genererade en sån hyllningsvåg.

Men vid närmare eftertanke även lite fundersam. Min behållning av texten, och Marcus syfte också för den delen, var ställningstagandet mot bemötandet han fick. Det märkliga i att han förutsätts vilja jobba litegrann i alla fall, tvingas tacka nej till jobb under sin ledighet eller försvara sitt val, hur härligt alla än säger sig tycka att det är. Att så olika förväntningar ställs på en pappaledig och en mammaledig. För att han ville vara hemma har hela tiden känts som en självklarhet för oss båda – precis som att de flesta kompisar delar föräldraledighet, eller att mina föräldrar gjorde det (även om det kanske var mindre vanligt i början av åttiotalet när undertecknad kämpade med mjölktandshelvetet).

säg att det inte är därför så många delar texten? Inte är det, 2014, så ovanligt/enormt att en pappa vill vara hemma en längre period med sitt barn att det i sig genererar tusentals likes och FB-delningar? Hoppas inte.

Med detta sagt; han är en helt fenomenal pappa. Och jag längtar tills i helgen, när jag får vara med och plocka i och ur kökslådorna.

Ps: Här skrev jag lite om det där med pappa-alibi.

”Jag har tapat bort mitt numer”

Vi har mest setts under andra former det senaste året. Jag och Jenny, alltså, och ett gäng andra Aftonbladettjejer som lyckades få barn under samma halvår och därför regelbundet ockuperat kaféer samt varandras lägenheter för häng med varandra och lika många fina bebisar. Men allt fortsätter liksom bli lite, lite mer som vanligt för varje dag, och så är hon plötsligt här igen, med hörlurar på huvudet, brun och jäklig och fräsch efter charter. ”Vad fin du är!” säger hon, fast jag borde hunnit först, och jag misstänker att det är för att jag haft kräks på axeln och ”bekväma skor” varje gång vi setts de senaste månaderna men ändå, det gjorde ju min dag.

Komplimanger, varför säger man dem inte högt lika ofta som man tänker dem? ”Fin tröja”, ”bra krönika”, ”avancerad frisyr”, ”du strålar”. Jag tänker ju hur många såna saker som helst om folk varje dag.

Det ska de fan få höra.

Skärmavbild 2014-01-24 kl. 15.15.19

PS. Googlar ”komplimang” och hittar den här fantastiska sajten. Speciellt förtjust i numer-inlägget ovan. Komplimang – raggningsknep, same same.

Ett ”surt-sa-räven”…

Jealous woman looking at a man hugging a young woman”Först skulle de gå en lång promenad och bara prata, sedan kanske ta en spontanbio ikväll och så sova ut riktigt länge i morgon.”

… fast det finns en massa andra goda bär – apropå att allt är som vanligt men ändå aldrig mer. Barnlösa par HAR tydligen lyckligare förhållanden än par med barn. Vad säger ni med och ni utan?

Män och kvinnor utan barn värderade sitt förhållande högre och gjorde mer saker för att underhålla sitt förhållande, exempelvis tog de promenader tillsammans och pratade mer.”

Well.

KANSKE FÖR ATT MAN HAR TID.

Vad är det för en dag?

Det är ingen vanlig dag, det är den 16:e januari! Dagen efter Tulpanens dag, dagen innan Veras 11-månaders dag, fjärde dagen på jobbet för mig sedan januari 2013… Och dessutom MITT I årets mest separationstäta månad, om man får tro undersökningar av olika slag.

Pengar, uppges vara en av orsakerna till att vi kastar in relationshandduken så här i början av året. Eller – bristen på pengar förstås, senaste lönen kom för en månad sedan och den brändes eventuellt ögonblickligen på sista-minuten-klappar och julmat. Mat, som sedan kanske serverades till svårflirtad svärmor eller argsint faster eller annan jobbig/outredd familjerelation som alltid uppenbarar sig med full kraft i mitt under brinnande julbestyr. Äh, jag vet inte. Har folk umgåtts för mycket? Har man bitit ihop över jul men-inte-en-dag-till-då-dör-jag? Vill man, som Daily Mail påstår, börja ett fräscht år på ”ny kula”? Känns ju jäkligt lättvindigt får man säga.

Jag vet inte. Man känner förstås igen mycket av det, social baksmälla, köttkoma, nudelbudget, konstant tröttma. Gnäll, kanske. Men i mina ljusare stunder tänker jag att (så länge man inte hunnit bli dödsfiender i valfri fråga) man borde kunna vända det, till något annat. Göra januari till sitt, liksom. Bejaka fattigmånaden, stanna hemma under rekordlugna former och en stickad pläd, sakta äta sig igenom alla rester i frysen, unna sig ett Netflix-abonnemang och plöja en serie eller två, ha fullkomlig rätt att gå och lägga sig tidigt varenda kväll och kanske därmed hinna/orka hångla lite extra på köpet. Kanske är det när allt annat är jobbigt vi kan hitta lite stöd i relationen? Eller försöka ge den lite stöd?

Så tänker jag i ljusa stunder. Sen finns det förstås slukhål här med.

Skärmavbild 2014-01-16 kl. 13.35.37”Det är nu man funderar på om man ska bryta sig loss och dra till Vegas eller bara ta tre djupa andetag och föreslå en romantisk makaronimiddag till The Wire-maraton.”