App-app-app, bro’s over ho’s

”Naaaw, kolla vilket supergulligt sms jag fick av Tobbe. HUR kär i mig?!”

”Å få se! Naaa… Men va? Exakt det där fick jag i eftermiddags, av Sebbe!”

”Tihi. Man skulle nästan kunna tro att de är tillsammans, om jag inte hade vetat att Tobbe är och volontärarbetar med ulliga kattungar på Lill-Skansen.”

”Naaw. Och Sebbe är på öppen föreläsning om mindfulness och relationer.”

”Naaw. Älskar att de är så ointresserade av den där stora tv-spelsmässan idag.”

beavis and butt-head do america

”Höhöhöhöhö. Höhö.”

Rea på rebounds!

(Skärmdump: wish.co.uk/rent-a-rebound)
(Skärmdump: wish.co.uk/rent-a-rebound)

Ni vet ex-stalking? Alla måste väl ha ägnat sig åt det i något svagt ögonblick, rotat lite bland Facebook-bilder eller Twitterkonversationer tillhörande något gammalt ragg, sökandes efter små små tecken på att hen kanske mår sämre/är fulare/gör tråkigare saker i sitt nya liv. Tänk om man hittade det här.
Har visserligen lite svårt att tro att nån köper det – framförallt borde det skapa en del frågetecken bland nära vänner och familj? – men det får väl ändå passera som en rolig och harmlös hämnd?

(wish.co.uk/rent-a-rebound)
(wish.co.uk/rent-a-rebound)

Sedan finns det de som hellre funderar ut sin hämnd själva. Som en kreativ sport. Som att betala 300 000 i skulder… I mynt. I plastburkar. Blandat med bönor och ris.

Vad säger ni, vilken slags hämnd är allra ljuvast?

 

En gång i mitt liv har jag friat…

… och det är länge sedan nu, men tankegångarna bakom beslutet minns jag kristallklart: ”Vi har ju så mycket gemensamt”. Vi hade samma resedrömmar, samma intressen och ett stort gemensamt umgänge. Vi var födda samma dag – bara en sådan sak. Klart jag ville säkra tillgångarna.
Vad jag fick för svar?
”Nej.”
Eller, han sa inte nej, han vrålade ”blä blä dubbelblä” och sprang vilt fäktandes med armarna därifrån.
Jag var tvungen att se det som ett avslag.
Och så här i backspegeln kan jag tänka att det nog var lika bra.
Vi hade eventuellt missat en del viktiga livserfarenheter om vi gängat oss redan vid fem års ålder.

Men poängen kvartstår: Gemensamma intressen, eller gemensamma drömmar och förståelse för varandras passioner, är viktigt. Nej, jag menar inte att man ska göra allt tillsammans. Att få fortsätta vara ’sin egen person’ i ett förhållande är bland det viktigaste som finns. Men grundläggande likheter förenklar, och förgyller skulle jag tro, ett förhållande. Vilken typ av semester man föredrar, var man vill bo, vad man prioriterar. Kanske är din dröm om ett eko-torp i Värmland svårkompromissad med hans hawaiianska surfardrömmar eller böjelsen för cityliv bland gula taxibilar. Och scannar du klassiska kontaktannonser fastnar du antagligen inte för ”Bokmal i beige” som föredrar skogspromenader och lugna hemmakvällar, om dina egna intressen är forsränning på liten barkbit och vilda klubbnätter.

Någonstans måste du börja leta efter den där kärleken. Logiskt är kanske att göra det där du trivs bäst själv. Gillar du bilar? Hästar? Tennis? Ett gemensamt intresse är den perfekta isbrytaren. Kan du ingenting om – tja, säg segling – men vill lära dig? Ta chansen då! Tänk om du träffar kärleken samtidigt som du lär dig kryssa och knopa. Du behöver ju inte använda nischade sajter för att träffa någon som är exakt som du (vad trött man skulle bli på varann?) – du kan lika gärna ta chansen att leta efter någon/något du är nyfiken på.

Och, detta: Oavsett om du gör det på en smalnischad dejtingsajt, på Facebook, på krogen eller på knypplingskursen, det viktigaste är ju att du utsätter dig för möjligheten att träffa någon. Många av de fina fantastiska singlar jag känner utstöter då och då ett uppgivet ”jag träffar ju aldrig någon.” Och visst, har du försökt och aktivt försöker så är suckandet helt befogat. Men om du fastnat hemma, för lat för evenemang eller för kräsen för att ens scanna av en dejtingsajt – då är det inte jättesynd om dig. Du gör dig själv en otjänst. Du minskar dina chanser. Dessutom, och det är fan oschysst; du spolierar chanserna för killen eller tjejen som har väntat hela sitt liv på någon som du.

”Tjena kexet, står du här och smular?”
”Tjena kexet, står du här och smular?”

Det kom ett mejl…

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är ungefär som att ringa hem pizza? Hemkörningen pågår till midnatt? Jag vet inte, jag skulle kanske prioritera att träffa kompisar. Prata med någon jag tycker om. Titta på någon jävligt bra serie, ta ett bad, betala räkningar, skrik-rispa en tom tallrik med en gaffel i tre timmar – framför allt skulle jag ha sett till att köpa mig en eventuell sexleksak något tidigare, som många tack och lov också tycks ha gjort. På riktigt, om jag får sova på saken kan jag gärna återkomma med en lista på ettusenen saker jag hellre skulle göra som singel, än att ringa hemkörning av någon sladdrig dildo vid 22.14 på Alla hjärtans kväll.

Skärmavbild 2014-02-13 kl. 15.06.51

”Skyll inte på tekniken – du bestämmer själv”

Dammar av den här, apropå allt internetande vi pratar om just i dag…

Ett kärlekspar är inbegripna­ i ett hetsigt ”samtal” (läs: bråk) om killens enorma mobilberoende.
Mitt i den hög­ljudda diskussionen upp­täcker tjejen att pojkvännen sneglar ner på telefonen i knät.
”VAD I HELVETE GÖR DU?”
”Äh inget, ­förlåt, ­kollade mejlen bara.”

Ja, jag vet att sociala ­medier hjälper många, många att hitta­ jobb, kärlek ­eller nya vänner. Men när det kommer till relationer kan det ­vara ett jäkla otyg. Och nu är det inte de ökande­ riskerna för vänster­prasslande och nät­smygande jag tänker på. Visst, kanske ökar otroheten i takt med ”nya möjligheter”, men den som vill ha en affär kommer att hitta sin affär, oavsett tekniska hjälpmedel.

 Värre är det med allt annat som tar stryk av ständig uppkoppling. Respekt, uppmärksamhet, närvaro. Det viktiga i att ­visa att man ser ­någon, oavsett hur många ­pokes, ­requests eller mentions man skördar per dygn. En del tycks helt absor­beras av det ­enorma sociala­ nätverk man kan nå ut till ­utan att ­lämna soff­locket. De ­byter kvälls­läsningen mot en sista ­”social” Twitter-koll i sängen. Mäter dagsform i gillamarkeringar. Lever efter ­devisen att det som inte syns på Facebook inte har hänt. Och ­deras partners, Twitter-änkorna, har för länge sedan tröttnat på att tävla om uppmärksamheten.

Andra använder sociala­ medier som den ultimata­ ­bekräftelsen av sitt eget ­förhållande. Romantiska middagar laddas, innan de ens är över, upp för allmän beskådan i mysbelysta Instagram-album. Ömma kärlekskonversationer (sitter i de i varsitt rum och surfar?) fyller ­våra twitter­flöden och feeder. Minns ni, till exempel, Agneta Sjödins och ”Big Brother”-Peters över­svallande kärleksförklaringar på respektive Facebook-­vägg? Om en kärleks­historia, så superlativs-­laddad att den för många blir provoceran­de, pågår helt offentligt så borde fallet bli om möjligt ­ännu hårdare om den tar slut. Sociala ­medier må vara kul, men ett förhållande­ mår i längden bättre av att inte bedrivas online.

Skyll inte på att tekniken tar över er relation; du bestämmer själv om du vill låta den göra det. Teknikutvecklingen kommer knappast avstanna. Vi kan ­redan nu ”kyssas” via speciella ­appar och snart ­kommer sanno­likt ­någon Amor-alter­ego-app som skickar­ slumpgenererade­ kärleks-sms eller komponerar personliga kärleksballader. Vi har gått från romantik­dödande kvällar framför tv:n till… tja, exakt samma sak fast plus smartphones/ipads/laptops extra allt.

Så vi kan omfamna teknikens under och låta våra relationer digitaliseras ­ännu ­lite mer. Eller så kan vi logga ut och omfamna någon på riktigt. För ingen offentlig kärleksförklaring på nätet väger tyngre än frukost på sängen.

”För kvinnor resulterar det i högst ett barn och en väldigt öm rumpa”

Denna TT-texten! Så härlig på så många plan.

Mäns och kvinnors tankar på sex

En av Storbritanniens mest kända tv-profiler har fått britterna att tänka på sex. Frågan är hur ofta de gör det. Tänker på sex, alltså.

I en intervju i förra veckan var Jon Snow, mångårig medarbetare på brittiska Channel 4 News, ärlig. Lite för ärlig, kanske. Utan omsvep erkände han att han överväger möjligheterna till sex ”varje gång han träffar en kvinna”. Detta trots att han säger sig vara lyckligt gift sedan flera år. ”Det är fullt naturligt. Alla män gör det.”, fortsatte han.
Uttalandet fick medierna att borra sig djupare ner i ämnet.

En man med en plan.
En man med en plan.

Diana Fleischman, evolutionspsykolog vid University of Portsmouth, ger Snow ett visst stöd. Ur ett rent evolutionärt perspektiv, säger hon till tidningen The Telegraph, har män större anledning att vara motiverade till att ha sex än kvinnor.
– Om en man har sex med 100 kvinnor på ett år, kan det resultera i lika många barn. Om en kvinna har sex med 100 män, resulterar det i högst ett barn och en väldigt öm rumpa. Denna obalans gör att honorna måste vara mer noggranna när de väljer. Det ser vi överallt i djurriket och när vi inte ser det så är rollerna omvända. Bland sjöhästar, till exempel, blir hanarna dräktiga och de är mycket petigare än honorna.

Men hur ofta tänker vi på det då? De undersökningar som finns varierar. En visar att män tänker på sex 34 gånger per dygn, det vill säga mer än två gånger per vaken timme, jämfört med 19 gånger för kvinnor. En annan tyder på att det är betydligt mer sällan än så, bara någon gång per dag, men oavsett så går det inte att hitta en enda studie som visar det motsatta; att kvinnor tänker oftare på sex än män.
– Män har en lägre tröskel. Till exempel har homosexuella män fler partners än dito kvinnor, säger Fleischman.
Men de individuella skillnaderna är stora. Så stora att de överlappar varandra.
– Män som tänker lite på sex tänker mer sällan än de kvinnor som tänker mycket på sex.
Att män är mer intresserade av sex än kvinnor är alltså inget annat än en stereotyp, påpekar Fleischman.
– Och genom att fokusera på skillnaderna förstärker man dem.

Källa: TT

Grönt ljus betyder kör!

Sånt här är härligt! Och smart, att inte bara göra det till en röd-kundkorg-betyder-singel-grej som ju kräver stort mod från alla inblandade, utan även satsa på sociala medier. Via hashtaggen  #fikagram  på Instagram kan blyga violer kontakta grönmuggade singlar bäst de vill.

Nej, det är inte ett köpt inlägg. Men jag jobbade extra på 7-eleven när jag pluggade (på just Rörstrandsgatan faktiskt, där man kan dagen-före-alla-hjärtans-dejta nästa torsdag, ping alla kärlekskranka stockholmare) och jag är dessutom odelt PRO det mesta som har med flirt och kärleksrus att göra. Och kaffe.
(Nej, det är inte ett köpt inlägg. Men det ska erkännas att jag jobbade extra på 7-eleven när jag pluggade – på just Rörstrandsgatan faktiskt, där man kan dagen-före-alla-hjärtans-dejta nästa torsdag, ping alla kärlekskranka stockholmare – och jag är dessutom odelt PRO det mesta som har med flirt och kärleksrus att göra. Och kaffe.)

Samtal på lunchen, 12.14 (Jared Leto lade ribban)

”Varför kommer killar alltid undan med så mycket mer?”
”Vad menar du?”
”Att… en kille kan liksom leva på sitt sargade hjärta en hel livstid, känns det som. Han kommer undan med kalla fötter, eller märkligt och oskönt beteende i allmänhet, så fort han med bekymrad min kan hala fram något gammalt svek och viska att han blivit rädd för känslor…”
”Haha, det är sant. Plötsligt charmigt och ursäktat att sitta och pilla på gamla sårskorpor, han har verkligen känslor på riktigt.”
”Exakt! Så blir det liksom synd om honom i stället för någon stackars rebound som faller pladask för honom men inte får något tillbaka.”
”Men att så många tjejer ändå dras till dem, fullvuxna emokillar som känslomässigt sitter fast i första gången de blev svikna av en tjej i gymnasiet?!”
”Mm. Måste ha med My so called life att göra.”
”Jared Leto satte svåra killen högst på önskelistan?”
”Mm. Kolla bara på killarna man fallit för sen dess. Det förklarar ju en del.”