Om det var utsidan som var viktig

Vi pratade om det igår på lunchen. Vad man har för ”stil” på kille (just i det här fallet blev det killar eftersom vi var fyra killkära tjejer vid bordet) – vad/vem man dras till. Ivern och inlevelsen i detta samtal! Artigt betraktade jag otaliga framgooglade bilder på The Strokes-medlemmar och spensliga, välfriserade popsnören och insåg tillslut att jag i sällskapet var komplett ensam med min fäbless för Jeffrey Dean Morgan-killar. Ytligt, jomenvisst. Men det är ändå lite roligt, hur man skapar sig en bild av sin drömman/-kvinna. Vad man tror att man vill ha och dras till. Eric, en reporter som hjälper oss med ett dejtingknäck, upplyste mig till exempel nyss om att motsatser må dras till varandra – men de håller aldrig i längden. Men det struntar väl feromonerna i, kärleken förblindar och kanske är det därför vi tror att vi vet exakt vad vi vill ha. Vi kanske inte ser något, när vi väl blir kära.

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 13.08.43

PS: Om man inte orkar skapa sig en egen bild finns det tydligen en färdig.

Bär Foppatofflor: 1 poäng

Läste på SvD om den nya appen Lulu, som är ”girls only” och som amerikanska Cosmopolitan beskriver som ”Sex and the city marries Facebook”. Men nej det är det väl verkligen inte. Någon av mina SATC-associationer kan visserligen stavas skvaller men då mer av den analyserande, utlämnande art som delas i förtroende nära vänner emellan – inte offentliga betygsättningar och dryga hashtags som #dudewearscrocs eller slibbiga kommentarer om sexuella färdigheter. Poängen med appen verkar nämligen vara att betygsätta hanar du känner, på olika områden, så att alla andra vet vad de har att vänta sig av just den här manspersonen. Eller person, objekt är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Om det varit ombytta (köns)roller hade folk antagligen rasat, men nu är det tydligen bara lite skämtsamt/kaxigt tjejsnack vi har att göra med. På ett litet forum med hur-många-miljoner användare. Blir så trött.

Tills… glöden skiljer oss åt

Jag skulle tro att vi skiljer oss för lätt. Hur-vet-man-när-det-är-rätt rabblar vi panikslaget i samma sekund som vårt i övrigt lyckligt förhållande stöter på ­patrull eller, ­bevare oss väl, vardagsslentrian. ”Jo men när det är rätt så ­bara vet man det”, ­säger ­någon ­förnumstigt. Och så kraschar en lång rad ­relationer ­eftersom man ens snuddat vid den tanken och då KAN det ju inte ­vara rätt.

Jag vet inte om det är det våldsamt tabubelagda att nöja sig som spelar in. För ­mycket ­värre än så kan man tydligen ­inte bete sig. Valmöjligheter! Världen ligger för ­dina fötter, du kan bli vad du vill, göra vad du vill och glöm för tusan inte att backpacka en vända i Sydostasien först. Gud förbjude att du skulle nöja dig ­relationsmässigt och gå miste om några års glammigt (eller prestationsångestfyllt) sex-and-the-city-liv och de väntande ­”tusen åter”.

Näpp, ständig utveckling
är melodin, neonlysande formkurvor pekandes brant uppåt. Inredning, kläder, barn, ­relationer – statussymbolerna är inte längre bara materiella. Och när allt ­annat i livet ständigt utvecklas blir plötsligt kärleken du valde för ­eoner av utvecklingsfaser sedan så smärtsamt tydligt en konstant. En bromskloss i din utveckling, visserligen med ett visst affektionsvärde, men ändå i behov av att bytas ut för att passa in i ­Livet 2.0.

Nej, jag är aldrig för att stanna för stannandets skull. Är du olycklig i din relation, tar den alltid mer ­energi än den ger, så gör du förstås rätt i att sälla dig till den ökande skilsmässostatistiken. Du är värd bättre. Men för dig som slentriangrubblar kring hur-vet-man-att-det-är-rätt i tid och otid: utgå i från vad du vill ha. Det finns ­lika många svar som det finns relationer. Om jag själv får rabbla utklassande kriterier så tror jag på att ­välja ­någon som är glad. Som bär mig och som jag vill ­bära. Som finns där, inte ­bara ­ibland utan alltid, som tar emot när jag halkar på ångesthala stigar ­eller svajiga karriärstegar och som föser mig framåt när jag inte ­vågar.

Om du har det där, eller ens en tillräcklig del av det begravt bland vab-dagar, vardagsslentrian, romantiktorka och tv-middagar, då är det värt att ta ett varv till. Ett ­segervarv.