Samtal på AW, klockan 19.36

”Alltså. Såg ni att Pearl Harbor gick igår?”

”Nä, kollade du? Gråtfest?”

”Mm. Grinade som en gris. Mest för att jag insåg att man aldrig kommer bli sådär kär igen.”

”Haha, vad är det för deppig inställning?”

”Men det är ju så! De känner varann en kvart och sen kan de omöjligen leva utan varandra… Det kommer inte hända oss igen. Vi har blivit för gamla, för praktiska och ansvarsfulla liksom.”

”Du saknar fladdrandet från förr?”

”Jag saknar vansinnesromantiken! Träffas på nån fest, bli blixtkära, gå barfota hem i sommarregn, inte lämna sängen på flera dagar…”

”Äh, palla passion, det blir bara bråk. Och i verkligheten ringer de ändå från jobbet eller dagis efter nån timme.”

”Fan, vad vuxen du är.”

”Pearl Harbor är en film.”

Om att göra en struts

Har ni tänkt på vad superenkelt det är att inte prata om saker?

Att sopa de stora ämnena under mattan, bita ihop lite, förtränga det svåra, bara en stund till. Hoppas att det försvinner.

Kanske är vi rädda att ”saker bara blir värre”. Kanske handlar det om ord som vi vet att när de en gång uttalats aldrig går att ta tillbaka, ord som kanske förändrar allt. Ord som vi inte vet vad de följs av. Kanske är vi för rädda om det ytliga lugn som råder att vi hellre flyter omkring ovanpå, lite missnöjt guppande i falsk trygghet, än att dyka huvudstupa ner i strömt och okänt vatten. Tills vidare nöjer man sig med att slänga ur sig mindre viktig information – lågintensivt tjat eller ofarligt men jäkligt enerverande gnäll – bara för att få lite utlopp någonstans, för att understryka att fan det här är inte riktigt bra även om jag håller käft om anledningen.

Vad dumt det är. För sedan kommer allt, när det väl kommer, höga staplar av besvikelse och hämmad irritation och sårade känslor som bara rasar och ju högre staplarna är desto längre blir fallet och desto ondare kanske det gör att landa.

Har inga lösningar, egentligen. Funderar bara lite högt såhär en tisdag, kring hur man ska sig an det där?

struts