”Män lämnar alltid för någon annan”

Konstaterandet kommer från en kollega, efter ett långt lunchsamtal om kändisar och vanlisar som olika snabbt gått vidare efter långa, slutligen kraschade relationer – att det ska mycket till (en annan kärlek, förslagsvis) för att en man ska lämna en relation.
Vi andra funderar en stund, går väl igenom de senaste uppbrotten vi känner till, och reagerar helt olika på hennes påstående.
”Ja det stämmer fan”, säger någon, ”I de flesta fall jag kan komma på”, nickar någon annan, ”nej, i tre av tre skilsmässor i min krets, där killen varit den som gått, har han inte lämnat för någon annan” invänder en tredje. Jag tänker på det där när jag går hem, stirrar förstrött på tågspåren längs med Torsgatan som jag alltid gör, sorterar kända uppbrott i min egen närhet och kommer fram till ungefär 50-50. Men det är intressant, det där med varför man lämnar. Det känns inte helt ovanligt att den ena parten, den som vill lämna, har processat det hela redan innan hen skrider till verket och berättar det för sin partner. Inte heller att partnern då står handfallen och inte såg uppbrottet komma. Men om man lämnar för någon annan, betyder det då att relationen i själva verket inte var bra? Kan man bli handlöst förälskad i någon annan även om man lever i en bra relation?