Fight Club <3

Vet ni vad ett av de viktigaste knepen är, hos par som håller ihop?

Att de är skickliga på att bråka. Ett deppigt relationsmål att ge sig i kast med, kan tyckas – försöka bli bra på något som oftast är så tråkigt/ledsamt/uppslitande att ägna sig åt, men väl i skarpt läge önskar man ju ofta att man vore bättre på det.

Bättre på att ta upp problem utan att direkt beskylla varandra. På att lyssna till varann utan att direkt gå i försvar. På att komma ihåg att vi är olika och att kanske faktiskt inte kan nå exakt samma förståelse i varenda situation. På att hålla tillbaka höjda röster och skrik, på att pausa, börja om. På att undvika tjuvnyp i stundens hetta för att ”vinna poäng” i en match där ingen egentligen räknar och ingen riktigt vinner.

Det finns inget samband mellan mängden diskussioner/gräl och framgång i förhållandet, men däremot mellan hur en diskussion inleds och relationens långsiktiga framgång. Framgångsrika par beklagar sig förstås också, men undviker förakt och personlig kritik – och kommer någonstans i konflikten vara kapabla att erkänna att det finns något rimligt i det deras partner säger eller vill uppnå. Och medge det, även om de inte är överens.

Tur att övning ger färdighet.

Tur att alla vet hur fint det är att bli sams igen.

Hela havet stormar (När alla blev ihop)

Det var liksom så samstämmigt, när det väl skedde.

Som att år – typ ett tiotal, åtminstone – av letande, analyserande, testande, grubblande, klubbande, nätdejtande och dumpande liksom flöt ihop till ett enda historiskt ”före”, när många av oss som på kommando tog klivet över till ”efter”.

Som att vi år efter år lekt hela havet stormar utan att stänga av musiken, kanske sänkte vi tempot då och då och avnjöt en tryckare med någon potentiell Mr Right men strax därpå kastade vi vilset oss ut igen, och så plötsligt en dag blir det knäpptyst i högtalarna, alla hugger blixtsnabbt varsin stol och plötsligt sitter vi där.

Stadgade.

Någon blir gravid, några försöker, några gifter sig, de flesta har blivit sambos och tänker plötsligt i gemensamma framtidsplaner i kontrast till festivalsomrar och tågluffar. ”Hur vet man att han är den rätte”-analyserna över ett glas vin på balkongen byts ut mot långluncher, möhippor, parmiddagar och roadtrips till Ikeas babyavdelning.

Det är också härligt, den tiden är nu och sedan några år tillbaka och den är helt underbar (även om ett glas vin och kompisältande på någon balkong aldrig slutar vara ett livsnödvändigt inslag i tillvaron) men en sak tänker jag ändå på ibland.

Hur kommer det sig att alla liksom ”träffade den rätte” typ samtidigt? Kan kärlekens slump vara så konsekvent och precis? Eller handlar det, tvärtemot allt vårt balkonggrubblande, inte odelt om att träffa rätt – utan om att vara redo själv, att faktiskt längta efter att ta klivet från barpallen till den nedsuttna hemmasoffan? Att man kanske, i viss mån, gör det i grupp fast en och en, om ni förstår vad jag menar.

Det tänker jag på. Kanske än mer nu, när några av relationerna i min närhet krackelerar, redan har spruckit eller kippar efter luft, när vänner är ledsna och saknar sina barn varannan vecka. När jag själv strax ska få ett till och inser vilken enorm smärta det måste innebära att bryta upp, kanske än mer nu när spelreglerna ändrats så totalt.

Jag vet att det blir bra ändå. Men det måste kanske ändå ses som ett tecken på att den rätte kan anta flera skepnader, den kan dyka upp på helt olika ställen i livet och den, liksom du eller era omständigheter, kan förändras över tid, ibland så till den grad att era kugghjul slutar snurra i takt. Kanske är du på rätt plats redan nu, eller också kommer det fler hela havet stormar-perioder, nya tider då singlarna i kompisgänget är överrepresenterade, nya val, nya barn, bonusbarn, stjärnfamiljer. Då kan det vara skönt att tänka att det, också, kommer blir bra.

De ska va lett å vinne

Nasala Lidingö-iii:n, utpräglad östgötska eller härlig halländska, vad gör dig svag?

lovers2_190
”Christina, jag tyar inte mer”

När dejtingsajten Mötesplatsen frågar sina medlemmar vilken dialekt vi attraheras av ligger norrländska i topp, följt av göteborgska, värmländska och skånska.

För egen del är det tveklöst gotländska och norrländska som slår an svaghetssträngen, och sydlig småländska förstås som med facit i hand visade sig vara ett vinnande koncept.

Nå, vad finns det mer för attribut som vi tillskriver drömdejten? Frisyr, klädstil, hårfärg, kroppsbyggnad? Är det inte så att många av oss har eller hade en ganska tydlig bild av mannen/kvinnan i våra drömmar – frågan är hur många som träffade just den..?

 

”Utan tvivel är man inte riktigt klok”

nina

Fina Nina berättade sin magiska kärlekshistoria i ett nummer av Elle i somras, och jag fick agera relationsexpert. Såhär svarade jag på frågan om hur man vet när man träffat rätt. Vad tror ni om det?

– När man träffat rätt så bara vet man, säger en del..? För några lyckligt lottade kanske det är precis så det är, men själv skulle jag hellre citera Tage Danielsson – ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Viss osäkerhet och ifrågasättande är helt naturligt när det kommer till stora frågor som att gifta sig eller att bli föräldrar. Kanske beror osäkerheten på att hen inte är allt du tidigare föreställt dig? Det är nog snarare regel än undantag att den vi till slut ”landar” med inte stämmer med vår, i backspegeln helt ouppnåeliga, lista över kriterier… Känslor som jag tror är avgörande att lyssna till här är 1) jag vill inte vara utan den här personen, 2) jag älskar den här personen precis som hen är och 3) den känslan är helt ömsesidig. Men även om ni är i ett tidigare skede av relationen finns knep att ta till – psykologen Egil Linge presenterar i boken ”Hemligheten” ett klockrent formulär för att ta reda på om Tinderdejten i själva verket är din potentiella drömpartner. Svara på frågan ”Skulle jag vilja bli vän med den här personen?” Om svaret är ja står du inför en möjlig drömpartner – är det nej kan du lugnt avpolettera och leta vidare. Det tror jag på!

 

 

GOAT NYTT ÅR <3

Skärmavbild 2015-02-19 kl. 15.23.23

Äntligen omstart, 2015 bjöd på en rakt av värdelös inledning men nu, i dag, susar vi in i Getens år enligt kinesisk astrologi och SOM det ska nystartas. Getens år blir, förutom många andra bra saker ni kan läsa om i lördagens Aftonbladet, året då jag 1) köpte träningskort på första dagen och hyser en för stunden överväldigande ambition att utnyttja det, 2) tar väldigt mycket hand om mina relationer till nära och kära för det är exakt vad som är allra viktigast, och 3) börjar blogga lite frekvent igen. Gott nytt år, kära ni!

Gift vid första ögonkastet

När jag äntligen började titta kunde jag inte sluta. Nästan fyra avsnitt på raken hann jag med innan jag somnade med paddan i näven – fyra avsnitt, och då hade Ellen, Bert, Mikael, Tina, Emily och Mathias redan hunnit gifta sig, smekmånadsresa och påbörjat samboflytten.

Pratar förstås om Gift vid första ögonkastet. Har ni sett? Jag är helt fast.

Nu har jag, som sagt, inte kommit till vardagsslentrianbiten av experimentet, kallduschen som det här gänget hamnar i betydligt snabbare än man gudskelov gör annars, men hittills verkar ”expertpanelen” onekligen ha träffat mer rätt i två av fallen än i det tredje. Men det är så mycket med det här som är intressant att tänka på, vad har man för förväntningar på sin blivande? Vad händer när hen visar sig vara någon helt annan? Hur stor roll spelar attraktionen – eller den uteblivna attraktionen – om man matchar på många andra plan? Det här med att olikheter dras till varandra, innebär det att man inte kan få både passion och stabilitet?

Okej.

Så, om jag jobbar några timmar nu så blir det kväll sen och så får jag titta vidare?

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 11.12.16Foto: SVT